Debatten om skärmtid för barn är så förljugen
Livet går inte längre att dela upp mellan mobilen och det övriga
Jag hatar debatten om skärmtid för barn eftersom den är så full av lögner och självbedrägeri. Vi låtsas att vi pratar om barnen, men pratar vi inte egentligen om oss själva, om vårt eget obehag inför samtiden?
Jag gör det i alla fall.
Vi lever i den fas av moderniteten som filosofen Shoshana Zuboff kallat övervakningskapitalismen. Den innebär att ett fåtal mycket stora företag – de mäktigaste i världshistorien – kontrollerar inte bara en stor del av offentligheten och ekonomin, utan också var och en av oss.
Det är en tid då vi lever i och genom våra smartphones, och sammanfattningsvis så vill telefonerna oss inte väl. Vi tror kanske att vi använder dem, men i relationen mellan människa och maskin så är det vår uppmärksamhet som är produkten, malmådern, det som ska extraheras och omsättas i profit.
Man kan inte stänga av eller kliva ur, eftersom livet pågår lika mycket ”på skärmen” som utanför. Ger man sig helt i algoritmernas våld förvrids man och förlorar sig själv. I valet mellan dessa extremer tvingas alla kompromissa och ge upp något av värde. Det är en otäck tid, svår att känna sig mänsklig i.
Och så är det detta med barnen, som vi vill skydda, som ska göra rätt där vi vuxna gör fel. I veckan kom Folkhälsomyndigheten med rekommendationer för hur mycket barn ska få använda skärmar. Max två till tre timmar för 13–18-åringar, är rådet.
Det finns något både idealistiskt och helt världsfrånvänt i råden. Livet – särskilt för unga – går inte längre att dela upp i det som levs på skärmen och det som finns utanför. Ska jag säga till min 16-åring att han bara får ha kontakt med sina vänner två timmar om dagen? En del av mig önskar att det gick.
Jag tror att många av oss står handfallna inför den värld vi lever i. Vi vet att vi blir manipulerade, att vi är beroende av våra telefoner, att de gör oss ledsna och arga och hindrar oss från att söka mening och skönhet. Vi vill inte vara där, i alla fall inte så mycket och på det sättet, men det finns inte heller någon annanstans att vara om du vill ha kontakt med världen.
… men tv:n var en apparat som inte hade någon kontakt med dig som enskild människa
Techskribenten Björn Jeffery skrev i Svenska Dagbladet i veckan att debatten om skärmtid påminner om den om videovåld på 80-talet, eller den tid när för mycket läsning ansågs vara farligt för barn.
Han har en poäng om just moralismen, men i övrigt är det en vilseledande beskrivning. En roman eller ett VHS-band kan absolut vara passiviserande. Men de kan inte manipulera en människa att stanna kvar med individuellt utformad, beroendeframkallande teknik. Ja, det var många som tittade (för) mycket på tv för 20 år sedan, men tv:n var en apparat som inte hade någon kontakt med dig som enskild människa, eller skapade ett optimerat flöde utformat efter ditt beteende. Den stod där och försökte väcka din uppmärksamhet. Men den följde inte med in på toaletten, i sovrummet, den fanns inte som ett filter i relationerna mellan var och en av oss.
Diskussionen blir så ytlig, den begränsas till frågan om individuella val som ofta bara blir förtäckt skryt. Den som lyckas hålla mobilen ifrån sin unge så länge som möjligt blir vinnare, vilket provocerar oss andra. Samtalet böljar fram och tillbaka, var går gränsen, vad är rimligt, se mig, säg att jag är en bra förälder!
Samtidigt är just den frågan nästintill helt ointressant. Eftersom den enskilde kan göra ganska lite mot övervakningskapitalismens logik.
Å ena sidan vill jag spy på alla medelklassföräldrar – inklusive mig själv – som är upptagna av att älta och optimera sitt eget föräldraskap. Det är ett beteende som både skapas och förstärks av maskinen, och dessutom stjäl uppmärksamhet från andra, mycket större problem för barn i vårt samhälle. Fattigdom, trångboddhet, våld.
Vem är jag att döma min tonåring?
Å andra sidan känner jag så väl igen ångesten som finns i det där ältandet. Jag tänker på alla gräl jag har haft med mina ungar om deras skärmar, hur många gånger jag hamnat i ett pinsamt uselt föräldraskap där jag mutat, tjatat eller bara rakt av slitit mobilen ur näven på barnen. Jag vill att de ska läsa, försjunka i böcker, i långa texter som utvidgar och fördjupar deras förståelse för sig själva, språket, vad det är att vara människa. En del av olusten handlar om denna snabba förändring av vår kultur. Från att texten stått i centrum så tar nu bild, ljud, snabba klipp och självbespegling över. Och utvecklingen drivs så tydligt på av krafter som förminskar oss som människor och struntar i effekterna.
Jag kollar på min egen skärmstatistik. Den ligger stadigt på i genomsnitt fem timmar per dag. Det är inte konstigt, jag gör allt på mobilen. Läser böcker, tidningar, scrollar Instagram som en idiot, hänger på X fast jag vet att det är dåligt för mig, försöker förstå mig på Tiktok, chattar med kompisar, har långa videosamtal med min kille. Vem är jag att döma min tonåring? Jag förstår idén med rekommendationerna, men det går inte att lämna dessa frågor till enskilda föräldrar, jag menar till mig.
Jag vill att mobiltelefoner helt ska bort från skolan, så att barnen får åtminstone en fredad plats från plattformarnas starka belöningsmekanismer. Jag vill att det ska finnas lagar och regler som skyddar barn. De sakerna är viktiga, men allt blir så småttigt, alla diskussioner och alla förslag. För egentligen vill jag ha en helt annan struktur på samhället, där makten över våra känslor och uppmärksamhet inte finns hos dessa tre-fyra företag. Det värsta i dag är att vi inte ens verkar har ett språk för den diskussionen.
