Afghanska kvinnor får inte sjunga så det hörs
Tre års talibanstyre med kvinnohat som praktik och politik
I tisdags kväll satt jag i Palme-salen i ABF-huset i Stockholm och lyssnade på journalisten Thord Eriksson i samtal med MR-juristen Johanna Westeson. Eriksson gav i våras ut boken ”Det är något genant att vi från svensk sida förefaller ligga i bakkant här”, som handlar om Sveriges brådstörtade, under galgen-artade evakuering från Kabul 2021, när talibanerna tog makten i Afghanistan. Den 27 augusti var inte ett slumpvis valt datum för samtalet, det var på dagen tre år sen evakueringen avslutades – och i dag är det precis tre år sen det sista amerikanska flyget lämnade landet, efter 20 års militär närvaro.
De där sista kaosartade dagarna i augusti 2021 hade Afghanistan för en gångs skull hela världens blickar på sig. Allt gick så fort, även om det som skedde inte var oväntat. Det amerikanska tillbakadragandet var ett löfte från president Donald Trump som efterträdaren Joe Biden bara skjutit lite på. Talibanernas maktövertagande låg i korten, den 15 augusti hade de intagit Kabul – och vilka talibanerna är hade de visat när de satt vid makten förra gången, mellan 1996 och 2001. De är islamistiska extremister som styr enligt sharialagar, och de gör livet omöjligt att leva för kvinnor och flickor.
I en rapport från UN Women listas några av de lagar och dekret talibanerna utfärdade mellan september 2021 och december 2023. Det är en svart blandning av förtryck, absurditet och idioti, här är ett axplock: kvinnor förbjuds att sporta. Kvinnor som ska resa längre än 77 kilometer hemifrån måste ha sällskap av en manlig släkting. Flickor får inte fortsätta i skolan efter sjätte klass. Kvinnor uppmanas att inte lämna sitt hem ”utan orsak”. Kvinnor vid finansdepartementet uppmanas att låta en manlig släkting ta över hennes jobb. Kvinnor förbjuds att besöka badhus, gym och parker. Kvinnor förbjuds att läsa vid universitetet. Alla skönhetssalonger måste stänga.
Och det fortsätter. I veckan rapporterades att det nu är förbjudet för en afghansk kvinna att utanför hemmet titta på en man hon inte är släkt med, hon får heller inte tala med en man hon inte är släkt med. Är hon hemma får hon inte sjunga eller tala så högt att det hörs ut.
Kvinnor får inte synas och inte höras. Det är kvinnohat som praktik och politik.
Det är därför bra att afghanska kvinnor sedan december 2022 har rätt till flyktingstatus i Sverige. Det betyder att de får uppehållstillstånd i åtminstone tre år. Cirka hälften av afghanska män, däremot, får avslag. Detta trots att Afghanistan alltså är ett land där såväl rättsstat som ekonomi har kollapsat, där minoriteter förföljs och där spöstraff och lemlästning praktiseras – och trots att Sverige inte verkställer några utvisningar dit. För ett land som säger sig vilja bekämpa skuggsamhället är det ett märkligt val. Det sticker dessutom ut i EU; i många andra medlemsländer får mellan 90–95 procent av asylsökande afghaner uppehållstillstånd.
Det var Thord Eriksson som i tisdags fick upp mina ögon för dessa siffror. Ett par veckor tidigare, på årsdagen av Kabuls fall, hade den envetne Eriksson också skrivit en debattartikel i DN, där han påpekade att det svenska evakueringsdebaclet från 2021 faktiskt ännu inte är riktigt avslutat. Regeringen har sedan dess bytt färg, men den drar fortfarande fötterna efter sig då det gäller att hjälpa ett 50-tal afghaner som är kvar i sitt hemland och riskerar straff för att de har arbetat för Sverige. Det ingår också kvinnor i den gruppen – som i dag inte får spela fotboll, inte får skaffa sig en högre utbildning och som inte får sjunga högt i sitt eget hem.
Efter en dryg timmes samtal och frågor från publiken sa Johanna Westeson att nu hinner vi bara med en fråga till. Då reste sig en kvinna en bit bak i lokalen, presenterade sig och berättade att hon kom från Afghanistan till Sverige 2022. På imponerande god svenska tackade hon oss, kanske tjugo personer, för att vi ens talade om hennes land och situationen där. Hon berättade om kontakten hon har med väninnor, som är förbjudna att gå till parken med sina barn. Hon bad oss att inte glömma vad som pågår i Afghanistan, att aldrig låta det bli normalt.
Det är det minsta vi kan göra.
