Till slut handlar allt om att få sura killen glad
Att Lopez och Affleck går skilda vägar gör nog ingenting
Ingen kärlek är perfekt och Jennifer Lopez och Ben Affleck var visst inte menade för varandra.
Trodde vi det? Kanske inte. Men vi hoppades!
Att två vackra narcissister i femtioårsåldern hade misslyckats med så många andra att de gått varvet runt och slutligen befann sig där de började. Inte för att de var tvungna, utan för att de var ämnade för varandra.
När J.Lo i förra veckan ansökte om skilsmässa på deras tvååriga bröllopsdag är det svårt att inte tolka det symboliska valet av dag som att hon är förbannad.
Jag är av åsikten att en människa inte kan skämma ut en annan människa, men Ben Affleck har gjort sitt bästa för att motbevisa mig. I våras kom två filmer som Lopez producerade och figurerade i och de handlade om hur mycket hon älskade sin man. Och i en intervju har hon berättat att Affleck graverade in ”not.going.anywhere” i ringen han friade med. Något man bara behöver göra om man redan en gång varit lite opålitlig.
Folkdomstolen har slagit fast att Lopez är omöjlig att älska men Affleck verkar inte heller helt enkel. När de på 00-talet ställde in sitt bröllop bara dagar innan menade de att det var en följd av den hårda bevakningen, samtidigt som strippan Tammy Morris hävdade att hon hånglat med en överförfriskad Affleck på hans egen svensexa.
Åren gick och det blev uppenbart att Affleck hade svåra alkoholproblem. Paparazzis tog bilder där det såg ut om han fick alkohol levererat till dörren och när Afflecks bästa vän Harvey Weinstein åkte dit för flera sexualbrott blev Affleck ställd till svars om deras samarbete. Afflecks stöd till Weinstein sades ha skyddat despoten och en gammal intervju började cirkulera online, i vilken en berusad Affleck tafsar på en kvinnlig reporter.
Tur för Lopez att hon slapp de här åren.
I stället var det Jennifer Garner, inkarnationen av girl next door-fantasin, som gifte sig och skaffade barn med Bostonsonen och körde honom fram och tillbaka till rehab. På varenda bild såg Affleck drabbad ut. Av vad var svårt att säga, men att han kände sig väldigt olycklig undgick ingen.
Affleck och Lopez återförening blev därför vår förhoppning om att människor kan förändras. Man kan mogna, bli nykter, man kan ge och få förlåtelse.
Trots en sprillans ny hustru började Affleck tyvärr snart se ut sådär igen, som han gjort de andra åren med de andra kvinnorna.
Den som varit ihop med en riktigt sur typ såg vad som hände. En riktigt sur typ kommer alltid bli sur igen, hur glad den än verkade i början.
Att vara ihop med en sur typ är en speciell sorts huvudvärk, eftersom hela livet till sist handlar om att få suringen att bli glad.
”Visst var det gott?” upprepar man nervöst, gång på gång, under varje restaurangbesök.
Det allra värsta med sura är att de gärna vill lura sin omvärld att de är smartare än andra och har integritet. Men bakom surheten finns i bästa fall inget mer än mer surhet. I värsta fall döljer den missunnsamhet och kontroll.
Så att Lopez och Affleck nu går skilda vägar gör kanske ingenting.
I stället för att bli beviset för att det finns en enda sann kärlek här i livet påminner de oss om att kärlek handlar om ta en chans, igen och igen. Friskt vågat, hälften vunnet!
