Toni Kroos blev världens sista östtysk
Han var genomsnittsmänniskan som blev superstjärna
Es ist vorbei! Det är över nu! Allt är förbi!
Så dramatiskt, närmast poetiskt, uttryckte sig den tyske kommentatorn när slutsignalen i 2024 års EM-kvartsfinal mellan Tyskland och Spanien ljöd. Drömmen om ett nytt Sommermärchen, en ny sommarsaga, som likt VM 2006 på hemmaplan skulle svetsa samman en hel nation under färden mot ännu en titel var krossad.
Men medan i fotbolls-VM i Tyskland 2006 blev upptakten till en ny nationell stolthet och sammanhållning där forna väst- och östtyskar, Wessis och Ossis, för kanske första gången sedan murens fall möttes som jämlikar, markerade 2024 års mästerskap ett oåterkalleligt slut på en politisk epok. Det var inte bara Tyskland som åkte ur EM den 5 juli 2024, det betydde också ett avsked för Toni Kroos, ”den siste östtysken” i det gemensamma tyska landslaget.
Toni Kroos var inte bara en av Tysklands och Europas bäste fotbollsspelare. Han blev också – om än motvilligt – en symbol för DDR, det land som försvann genom Tyskland återförening den 3 oktober 1990. Kroos föddes bara några månader tidigare, den 4 januari 1990, i den då fortfarande östtyska staden Greifswald.
DDR grundades, åtminstone officiellt, som en motvikt till det nazistiska Hitler-Tyskland. På många sätt var det en dröm; om en rättvis värld med lika möjligheter för alla. Utopin lockade författare och intellektuella, med dramatikern Bertolt Brecht i spetsen, att verka för och i den nya staten.
Men när allt färre kulturarbetare blev villiga att lovsjunga den allt mer repressiva regimen vände sig ledningen i stället mot idrotten som det nya propagandafönstret.
Under ledning av Manfred Ewald, ordförande för den mäktiga Statliga kommittén för kroppskultur och sport, Stako, byggde landet upp ”det östtyska sportundret”. Modellen var auktoritär; stenhård träning kombinerat med ett vetenskapligt bruk av doping. DDR, med sina knappt 17 miljoner invånare, tog framgångsrikt upp kampen med dåtidens supermakter, USA och Sovjetunionen, om att vinna flest medaljer på världens idrottsarenor.
Toni Kroos familj var barn av denna tid.
Mamman Birgit, född bara några månader efter att Berlinmuren byggdes, var länge en av landets bästa badmintonspelare. Pappan Roland lyckades aldrig nå de höjderna. En tidig knäskada satte stopp för drömmen om spel i det östtyska landslaget, i stället försökte han sig på en karriär som tränare.
För Birgit och Roland var det en självklarhet att deras båda söner, Toni och den ett år yngre Felix, skulle följa i deras fotspår. Pojkarnas förste tränare blev pappan Roland. Trots att DDR nu försvunnit använde han sig av samma grundläggande idrottsfilosofi; ”Sträng är ett för starkt ord”, förklarade han i en intervju, ”men från en viss ålder hör ordning och disciplin till.” Det gäller att vinna. Och att aldrig visa svaghet. Känslor var ingenting man pratade om i familjen Kroos. Det är dock möjligt, mindes brodern Felix i en intervju, att Toni faktiskt, vid något tillfälle, nämnde något om sina känslor.
Snart började storklubbarna visa sitt intresse. Som 17-åring blev Toni Kroos den yngste spelaren någonsin att debutera för Bayern München. Därefter följde framgångsrika år i Real Madrid.
Under alla sina år i fotbollens finrum har Toni Kroos lyckats behålla en aura av folklighet. På många sätt är han urtypen för det som vissa politiker i Sverige älskar att kalla ”vanligt folk”. Han träffade sin blivande fru i gymnasiet. Kroos har aldrig skaffat sig några dyra bilar eller häftiga frisyrer. Oavsett stad har han konsekvent bosatt sig i en förortsvilla. Han lyssnar alltid på samma musik, Robbie Williams, och hans största intresse var länge att gå ut med sina två beagles, Julius och Lennox, som han köpte redan som tonåring. Den tyske journalisten Paul Ingendaay har träffande beskrivit honom som: ”tyskt hantverk, tyskt allvar, tysk solbränna.”
”Han är idealtypen för en genomsnittsmänniska”, sammanfattar Wolfram Eilenberger, känd i tyska medier som fotbollsfilosof. ”Hans starkaste känslouttryck hittills är när han lät brodera namnet på sina två hundar på sina fotbollsskor.”
Kanske var det just denna ”vanlighet” som gjorde Kroos så populär, inte minst bland många av sina tidigare landsmän. Frågan ställdes på sin spets när Kroos, i samband med VM 2014, bad om löneförhöjning i Bayern München. ”Vi betalar dig inte mer än 10 miljoner Euro, för du är inte en spelare av världsklass”, svarade klubbens ordförande och tidigare fixstjärna i det Västtyska landslaget, Karl-Heinz Rummenigge.
Kroos meddelade omgående att han lämnade klubben.
Reaktionerna blev mycket starka. Många i östra Tyskland såg i behandlingen av Kroos samma förakt och nedlåtenhet de själva upplevt i mötet med Wessis. Hånet och osynliggörandet av den östtyska erfarenheten var för många en avgörande anledning till att vända sig mot det nya kapitalistiska system som die Wende, förändringen efter murens fall, innebar. Protesterna gick både till vänster och höger, till såväl Die Linke, de reformerade kommunisterna, som till det xenofoba och nationalistiska Alternative für Deutschland, AfD.
Det handlade i mycket om en längtan att bli sedd.
Författaren Jochen Schmidt, själv född och uppvuxen i DDR, gick så långt som till att hävda att Kroos fick gå av en enda anledning: han var Ossie. ”Bayern underskattade honom eftersom han kom från Öst”, hävdade Schmidt i en uppmärksammad krönika i Frankfurter Allgemeine Zeitung.
Stora delar av det socialt fragmenterade tidigare Östtyskland ställde sig bakom Kroos. Schmidt växte upp och umgicks i de akademikerkretsar där många såg Palmes Sverige som en förebild. Under framför allt 1970-talet var kontakterna med Sverige intensiva, åtminstone på det kulturella planet. En hel generation svenska barn nattades av den östtyska ”Sandmann, John Blund”, samtidigt som Jochen Schmidt, i likhet med många andra östtyska barn, ivrigt kastade sig över varje album av sin favoritserie; Bertil Almqvists ”Barna Hedenhös”.
Paradoxalt nog har Toni Kroos under alla år värjt sig mot dem som försökt göra honom till en symbol. Jag är inte alls någon ”typisk östtysk”, utbrast han förnärmat för några år sedan i en intervju i Süddeutsche Zeitung. ”Jag har inte fått med mig någonting från den tiden. Jag är uppvuxen i det återförenade Tyskland.”
När en uppmärksammad dokumentärfilm om honom hade premiär 2019, 30 år efter murens fall, var det framför allt två aspekter som recensenterna lyfte fram: Kroos totala oförmåga, eller ovilja, att säga en enda djupare mening om sig själv – samt den närmast totala frånvaron av DDR.
Dokumentären blev en sorts inverterad version av det återförenade Tysklands kanske största filmsuccé: ”Good Bye Lenin”. Men medan filmen om en östtysk familj som gör allt för att deras mamma inte skall få reda på att hennes älskade land inte längre finns, ansträngde sig dokumentären ”Kroos – en familj och fotbollen” för att låtsas som om DDR aldrig existerat.
Till och med ”den siste östtysken” valde att förneka sitt ursprung.
Det tog närmare två decennier i världsfotbollen men till slut, i samband med EM, sa Toni Kroos något som föll bortom plattityder som att bollen är rund: Tyskland har förändrats. ”Det är inte längre” som det var för tio år sedan, hävdade Kroos och pekade ut en ”okontrollerad” migrationspolitik som orsaken. ”Skulle du våga släppa ut din 14 åriga dotter klockan 23.00” i en tysk storstad, frågade han retoriskt.
Därmed hade Kroos, som bara några år tidigare betecknat AfD som ”ett parti som ingen behöver” lyckats med att själv låta som ett eko av de högernationalister som i vissa delar av det forna DDR lockat upp mot hälften av väljarna. AfD jublade.
Många andra reagerade med sorg och besvikelse. ”Det här har Toni Kroos inte förtjänat”, beklagade vänstertidningen TAZ, Tageszeitung.
Den 9 november är det 35 år sedan Berlinmuren föll. Östtyskland är för alltid borta. Samtid blir dåtid, nutid blir historia.
Drömmen om arbetarstaten, som förvandlades till en totalitär muromgärdad enpartidiktatur, är borta. På samma sätt som den siste östtysken inom världsfotbollen. Eller för att återigen citera den tyske kommentatorn när Tyskland sparkades ut ur EM en vacker julinatt sommaren 2024: Es ist vorbei. Allt är förbi, det är över nu!
