Roy Andersson svarar obesvärat om spriten
Alkoholen rinner som en röd tråd i dokumentären ”Bröderna Andersson”
Under semestern läste jag bland annat Jesper Högströms fina biografi över Gunnar Ekelöf. Jag rev också av två dokumentärer om gamla Hollywood-stjärnor, Elizabeth Taylor och Faye Dunaway. Taylor och Dunaway har uppenbart mer gemensamt men en sak delar de även med den svenska poeten och akademiledamoten: alkoholismen.
Ekelöf var kanske i en klass för sig, hans totala försupenhet är ett av de mest bestående intrycken jag har kvar efter att ha läst boken. Taylor och Dunaway blev båda med tiden nyktra, men inte utan hjälp och först efter att alkoholen redan ställt till skada i tillvaron.
Otaliga är de människor vars liv påverkats – ibland förstörts – av alkohol, även bland de som åstadkommit stor konst.
Johanna Bernhardsons bioaktuella dokumentär ”Bröderna Andersson” handlar om hennes pappa Leif och hans tre bröder, varav en är filmregissören Roy Andersson. Hennes ursprungsidé var att föra samman syskonskaran, som utan egentlig orsak tappat kontakten med varandra. Det finns inget drama, ingen uttalad konflikt – de har bara inte setts på tio år. Johanna Bernhardson tror det vore bra för de åldrande herrarna att träffas innan det blir för sent.
Men av idén om ett sammanförande blir det inte så mycket. I stället tonar ett annat tema fram i filmen: relationen till alkohol. Genom livet har alla fyra bröder haft en tendens att ta till spriten; som tröst, för ångestlindring eller bara för att komma lite i stämning. De hanterar det på olika sätt, med olika grader av disciplin. Ronny, näst äldst i skaran efter Roy, kunde inte hantera den alls. Han fastnade redan som ung i missbruk och trots många försök tog han sig aldrig loss. Till slut dog han, utanför ett härbärge. Det var på hans begravning de tre kvarvarande bröderna Andersson senast träffades.
Det är svårt att runda genetiken här. Johanna Bernhardson konstaterar att även brödernas pappa drack. Hon synar också sitt eget drickande, inser att det där vinet hon varvar ned med när barnen har somnat är en varningsflagga och slutar med alkohol.
Det är svårt och känsligt att prata om relationen till alkohol men Johanna Bernhardson gör det bra, avspänt och utan några anklagelser. Pappa Leif och farbror Kjell berättar om svåra perioder och hur de fattat aktiva beslut om hur de ska förhålla sig.
Med Roy Andersson är det lite svårare. Han är inte bara hennes farbror utan också en världsberömd regissör som hon dessutom har arbetat för; på flera sätt en auktoritet som hon har stor respekt för. Men när hon ställer raka frågor svarar han obesvärat, över en whiskey. Genetisk sårbarhet ger han inte mycket för men tror på det sociala arvet. Han tycker också att alkoholen fört med sig mycket gott, varit till hjälp. Sluta dricka? Nej, varför då?
Hans svar får dock nyanser och perspektiv genom filmens bilder – den spelades in under några år – som säger mycket mer än vad som uttalas i intervjuerna.
Man kan se ”Bröderna Andersson” som en film om äldre mäns kontaktlöshet, som en berättelse om folkhemmet, dess klassresenärer och de som blev kvar. Men man kan också se dem som en påminnelse om alkoholens självklara plats i vår kultur och vad det kan kosta.
