Nu har vi alla blivit slavar i bildfabriken
Sen Susan Sontag skrev ”Om fotografi” har fotot förlorat sin kärna
Vad är ett fotografi värt nu för tiden?
Om man frågar regissören Alex Garland så är svaret allt. I hans nya film ”Civil war” är karaktärerna beredda att med livet som insats knäppa en riktig bra bild. Filmen, som är en dystopisk skildring av en nära framtid, skildrar ett inbördeskrig i USA. Landet har delats upp i flera självstyrande delar med egna miliser och militärer. Presidenten, som bombar sina egna invånare, håller långa tal från Vita huset om sina oerhörda framgångar medan han i själva verket är på väg att störtas. Vad som egentligen pågår i Vita huset vet ingen, eftersom oberoende journalister inte får tillgång till presidenten.
Inte för att vara alarmistisk men det där låter väl inte helt osannolikt.
Mer osannolikt är då det andra benet som berättelsen står på.
Kirsten Dunst spelar en härdad krigsfotograf som bestämmer sig för att bila från New York till Washington DC för att få den sista intervjun med presidenten. Och, ännu viktigare, hon ska ta den sista bilden på honom. Fotografierna hon tagit under sin karriär, på krig och våld runt om i världen, har hon tänkt på som varningar hon skickar hem. Såhär ska ni inte göra! ”But here we are”, säger hon bittert medan hon ser de inhemska eldstriderna vid horisonten.
Det där betvivlar jag starkt, att någon fortfarande skulle ha en sådan romantisk tilltro till fotografiet. Även om den inte känns som en särskilt sannolik framtids- eller samtidsskildring så kan filmen ses som en sorts kommentar till Susan Sontags berömda essäbok ”Om fotografi” (1977) som nu ges ut i nyöversättning tillsammans med ”Att betrakta andras lidande” (2003).
Susan Sontag (d. 2004) var en amerikansk författare, författare och intellektuell och en av de främsta essäisterna som verkat.
Ett fotografi är en inramning och vad som uteblir från bilden är ingen slump
I sju essäer om fotografi lägger hon grunden för hur vi fortfarande tänker kritiskt på bildmediet i dag. Hon förstår att ett fotografi inte tillhör journalisten mer än vad det tillhör konstnären mer än vad det tillhör lekmannen, och gör upp med föreställningen att fotografiet objektivt avbildar världen. Att fotografera är att appropriera och det innebär alltid att inta ett förhållningssätt till världen, vilket innebär att ta makt över den. Ett fotografi är en inramning och vad som uteblir från bilden är ingen slump. Sontag beskriver fotografiet som ett fragment med makt att idealisera, båda våra privatliv och en nationell identitet. Hon beskriver fotografiet som en lögn om det gör ett sanningsanspråk, men också som ett bevis på saker vi annars skulle betvivla.
Fotografiet upphöjer sitt motiv, även när motivet är fult, och fotografens jakt på skönhet är våldsam och riskerar att bli oetisk. Kanske har fotografiet inte förmåga att förändra världen men den påminner oss om att världen finns och att den borde förändras.
Eftersom vi numera alla är slavar i bildproduktionens fabrik är det faktiskt ganska tråkigt att läsa Sontag om fotografiets alla möjligheter och begränsningar. Inte för att hon inte har rätt, hon har självklart rätt, men man har bara hört det förut. Och så många gånger!
Numera är vi så ägda av fotografiet att det inte längre finns i singular bestämd form. Ingen ser en bild eller tar en bild längre. Man tar hundratals bilder. Man ser tusentals. Man vet att det finns hundratusentals, miljontals fler än vad man hinner se.
När Kirsten Dunst i ”Civil war” lägger sig i badkaret efter en lång dag av terrordåd och krig flashar de fruktansvärda scenerna hon fångat på film förbi på näthinnan. Det är kroppar som brinner och människor som dör. Även om bildjournalistiken inte är eller ska vara konstnärlig är den alltid vacker. Varje kväll när jag går och lägger mig rasar bilderna också i mig, men bilderna vi ser i överflöd är inte längre vackra. I stället är det ett raster i huvudet föreställande produktbilder: vinterkappor, hotell, läppstift. Smartphonebilder: Mammor som håller sina döda barn i famnen, ett berg av döda kroppar, mig själv, en tallrik med pasta. Drönarbilder: Sönderbombade hus från ovan, en dyr bil, sönderbombade gator från ovan. Överflödet av bilder, som skulle informera oss om världen, fjärmar oss också från den.
Palestinierna som dödas i Israels krig är för många anonyma och de etablerade nyhetsmedierna har inte gjort publiceringar jag minns, i stil med de oförglömliga fotografierna av flyktingströmmens Alan Kurdi eller Syrienkrigets Omran Daqneesh.
I de sociala medierna ersätts de kurerade bilderna föreställande lidandet med ett urskillningslöst antal bilder och videoklipp
Det har flera anledningar, som en partiskhet i bevakningen och journalister som mördas eller inte får tillträde. Men vi söker oss inte heller längre till nyhetsmedier för att ta reda på vad som händer i världen och i de sociala medierna ersätts de kurerade bilderna föreställande lidandet med ett urskillningslöst antal bilder och videoklipp. De rörliga bilderna, menar Sontag, lämnar inte samma spår. ”Fotografi är som ett citat, ett motto eller talesätt”, skriver hon i ”Att betrakta andras lidande”, nära trettio år efter ”Om fotografi”. Tekniken har då förändrats och Sontag befinner sig i ett nyhetsflöde som börjar likna vårt. Kameratelefonen säljs flitigt men det är fortfarande fyra år kvar till den första iPhonen släpps och på riktigt revolutionerar tekniken. Innan dess går Susan Sontag ur tiden.
Marx klandrade filosoferna för att försöka förstå världen i stället för att förändra den, skriver hon. Vad hade hon skrivit om att vi kollektivt nu avbildar den i sådan hastighet att viljan till förståelse ofta helt uteblir?
När Sontag i ”Om fotografi” slår fast att surrealism finns i kärnan av all fotografi känner jag mig blasé. Kärnan i fotografi är inte längre surrealistisk. Fotografi har inte längre någon kärna. Vad som i dag skulle vara ett progressivt, radikalt och utforskande fotografi har jag svårt att föreställa mig. Därför blir Alex Garlands dystopiska, politiska thriller nästan lite nostalgiskt feel good-mys. Föreställ dig en värld där det finns en enda bild att knäppa och att den bilden kan förändra allt. Föreställ dig en värld där uppmaningen att inte titta bort från våld, övergrepp, folkmord, leder till riktig förändring.
När Kirsten Dunsts yngre kollega börjar gråta för att hon fotograferar döende män i stället för att hjälpa dem säger Dunst att fotografens roll inte är att ställa frågor, bara dokumentera. Ansvaret för vad bilderna visar lämnas till oss som sedan ser dem. Men vid det här laget vet vi att tittandet på egen hand inte leder till något annat än att vi blir voyeurer.
