Marius-fallet avslöjar en djupare kunglig kris
Orättvisan ursäktar inte våldet – men det belyser problemet
En utlänning behöver inte prata länge med norrmän innan hen inser att även om man i Norge är emot ärvd makt och privilegier i princip, så är man för kungafamiljen.
Men under ett år då det mesta har gått kungafamiljen emot, har detta blivit en allt svårare ståndpunkt att vidhålla. Runt den 87-årige kung Harald har familjen börjat falla sönder. Dottern Märtha Louise fortsätter att använda prinsesstiteln för att tjäna pengar tillsammans med sin fästman, en amerikansk shaman, och att skriva under hot om rättsliga åtgärder som prinsessa – trots att kungafamiljen har beordrat henne att aldrig använda titeln i kommersiellt syfte.
Det är dock ingenting jämfört med den svallvåg som har sköljt över Slottsparken de senaste veckorna. Söndagen den 4 augusti greps ”Lille-Marius” Borg Høiby, son till kronprinsessan Mette-Marit, för misshandel och skadegörelse. Som kronprins Haakons styvson är Høiby inte en del av det kungliga hovet. Men han är uppvuxen i den kungliga familjen, och en fullvärdig medlem av den.
Hur kunde en man med den bakgrunden hamna i ett läge där han hög på kokain slår sin partner, sätter en kniv i väggen och hotar att bränna upp hennes tillhörigheter på trappan till kronprinsparets officiella residens? Sedan dess har dessutom två andra före detta flickvänner anklagat honom för fysiskt och psykiskt våld. Høibys liv som arbetslös missbrukare och serievåldsman, med ett eklektiskt kriminellt umgänge, har vänts upp och ner.
Det finns orsaker till att de flesta norrmän har varma känslor för honom
Maken till medial giljotinering har knappast skådats sedan prins Andrew gick ombord på Lolita-Expressen med Jeffrey Epstein, för att hålla oss till folk i samma sociala sfär. Kronprinsessan Mette-Marit själv har varit i kontakt med brottsoffret, tydligen för att visa ”omtanke”. Den som tycker att det är en god idé är ganska blind för sin egen maktposition. I värsta fall kan det kallas vittnespåverkan.
Alla familjer har sina problem. Under lång tid var öppenheten om livets utmaningar den norska kungafamiljens styrka. Som när den berörde kungen sa att ”livet är ibland outhärdligt”, i sitt nyårstal efter svärsonen Ari Behns självmord. Som i många av sina bästa tal – och här måste hans gripande tal efter terrordådet den 22 juli nämnas – talade kung Harald med en morfars empati, inkänning och visdom. Det finns orsaker till att de flesta norrmän har varma känslor för honom.
Men med Marius Borg Høiby-fallet har något förändrats. Och jag tror att krisen avslöjar ett djupare problem med monarkin som institution. Det är en sak att en kungafamilj går emot varje normal medborgares känsla för rättvisa. Men den interna orättvisa som är inbyggt i systemet är något annat. ”The heir apparent” ska ärva tronen men hur blir det med de andra? Det var inte utan anledning som prins Harry kallade sin självbiografi för ”Spare” – reserv.
Om lyxproblem har en definition så är det väl att klaga på att vara kunglig? Men om man tror att det är så enkelt vet man inte mycket om den mänskliga naturen. Avundsjuka är relativt. Cristiano Ronaldo är en av världens mest beundrade personer, men han är ändå avundsjuk på sin rival Messi. Det blir ännu mer uttalat när orättvisan är inbäddad i både konstitutionen och familjen. Märtha Louise hade till exempel oturen att vara förstfödd i en tid då successionsordningen i Norge var patrilinjär. Det finns nog få platser där man känner sig så ensam och förbisedd som i ett tomt slott.
Detta ursäktar naturligtvis inte våldsmannen Marius Borg Høiby. Men det belyser problemen som finns i kungafamiljernas utkanter.
Frågan om arvtagare och reserv går som en röd tråd genom den norska kungafamiljens moderna historia. Från det att den danska prinsen 1905 valdes till kung Haakon VII och gjorde valspråket ”Allt för Norge” till sitt, har landet välsignats med starka kungar.
Haakon älskades av norrmännen för sitt resoluta avvisande av de tyska ockupanterna under kriget. Hans efterträdare Olav V må ha varit auktoritär i familjelivet, men han var en ”folkets kung” med nickningar i skidbackarna och som löste biljetter på spårvagnen under oljekrisen 1973. Ingen förväntade sig att Harald skulle kunna träda ut ur skuggan av de två Glücksburgare som föregick honom men det gjorde han. Den rakt nedåtstigande arvsordningen i det norska kungahuset verkar också vara i trygga händer hos den milde och diplomatiske kronprinsen Haakon.
Men historien har förbisett kung Haralds två äldre systrar. Den äldsta, prinsessan Ragnhild, flyttade till Brasilien och gav mot slutet av sitt liv bittra intervjuer till norska medier. Om det var svårt för henne att skuffas undan för 70 år sedan, kan man i dag lägga till bördan att kungafamiljen har blivit en del av ett industriellt dygnet runt-underhållningskomplex. Kungligheterna är stjärnor i en evig dokusåpa som det är omöjligt att lämna.
Tror Durek Verrett att han är en hybridreptil från stjärnbilden Andromeda?
Värst drabbade är de som befinner sig i utkanten av kungafamiljen, de som är reserver eller, som i Ari Behns och Marius Høibys fall, inte ens reserver. Utan någon egentlig funktion, men i ett extremt strålkastarljus, är det svårt att hitta en riktning i livet. Jag kände Ari Behn som kollega, och i efterhand är det lätt att se att hans författarkarriär var över i samma ögonblick som han klev in i det kungliga slottet.
Den sista helgen i augusti får prinsessan Märtha Louise sin Durek Verrett. När det gäller ”Prinsessan och shamanen” (som deras reality-serie hette) är det som om en utmattning har satt in, en norsk version av ”Trump-fatigue”. När något blir tillräckligt galet kan vi människor till slut inte relatera till det.
Tror Durek Verrett att han är en hybridreptil från stjärnbilden Andromeda (eller möjligen Egyptens farao), som kan rengöra vaginan på promiskuösa kvinnor från andliga avtryck, eller avlägsna onda andar från skrikande barn och människor med självmordstankar? Eller ägnar han sig bara åt spiritistiskt kvacksalveri för att berika sig på människor i nöd?
Kanske kan denna Barnum-cirkus pågå i bakgrunden medan Haakon ger ny glans åt kronan den dag han tar över. Kanske. Problemet med den principlösa norska inställningen till monarkin är att den är beroende av ett förtroende. Det förtroendet urholkas när medlemmar av kungafamiljen misshandlar kvinnor, underminerar forskningsbaserad sjukvård, lägger sig i pågående polisutredningar och använder feodala titlar för att berika sig själva ekonomiskt.
Glöm inte att Grigorij Rasputins entré i det ryska hovet var en viktig del i tsarens fall. Med detta önskar vi brudparet lycka till med smekmånaden i Geiranger.
Aslak Nore är författare.
Övers. från norska: Anna Andersson
