När lärde vi oss att älska terrorismen?
Västvärlden har förvandlats till det den lovade att bekämpa
Vapenvila är ett absurt begrepp. Ordet antyder att det är bomberna och gevären, inte människorna, som ska få lite ledigt. Att vapnen ska komma i gång igen när de har vilat klart. Men orden är inte viktiga.
För redan den vilan, mordmekanikens korta rast, ter sig som en alltför naiv och världsfrånvänd dröm när vi talar om Gaza.
Vi får rapporter om att den kanske närmar sig, vapenvilan. Det kommer nyheter om nya förhandlingar, hela tiden. Just nu pågår samtal i Qatar.
Den djupt förvirrade amerikanske presidenten talade för ett par månader sedan om att alla till slut och äntligen enats om vapenvila, även Israel. Det visade sig inte stämma.
I stället mördas palestinska barn fortsatt av den israeliska armén och blodiga köttstycken, kroppsdelar från de döda i en sprängd skola, samlas ihop i matkassar. Mammorna och papporna tar kassarna med sig och går. För vad är alternativet?
Alla inser att reaktionerna på mördandet hade sett annorlunda ut om barnen bodde i ett land som Sverige, hette Edvin och Freja, och gick på ur och skur-förskola.
Det finns inget scenario där svenska makthavare och opinionsbildare hade försvarat någons rätt att lägga Edvin och Freja i påse, låta dem bli collateral damage i kampen för något annat. Oavsett vad som föranledde deras död.
Många är vi som påtalat att den så kallade regelbaserade världsordningen underkänts under Gaza-kriget. Krigsförbrytartribunalen ICC och Internationella domstolen i Haag, ICJ, viftas bort som antisemiter, särintressen, islamister eller bara irrelevanta dårar. I ord och handling, inte bara av Israel utan av USA och flera andra av de stora västdemokratierna. De som ofta och gärna definierar vad som är civilisation och vad som är barbari. FN, Amnesty, WHO, HRW och Läkare utan gränser slår larm om och protesterar mot krigsbrott och etnisk rensning men avfärdas totalt och på bred front. Hjälparbetare och journalister på plats dödas i en omfattning som saknar motstycke i modern krigföring.
Vad vi inte talat lika mycket om är vad som ersatt idén om en regelbaserad världsordning. Men det som har skett, som är historiskt signifikant, är att västvärldens regeringar, makthavare och opinionsbildare i hög utsträckning anammat terrorns logik.
Omänskliga vansinnesdåd kan motiveras genom att alla civila görs till legitima måltavlor överallt
Vi har ett politiskt samtal, och en medierapportering, om kriget där premisserna har förändrats. Det är numera underförstått att det – i fallet Palestina – är i sin ordning att utkräva hämnd på civila. Att det är rimligt att bomba oskyldiga som geografiskt befinner sig på en plats nära någon misstänkt.
Där är nu den israeliska, men också den svenska, brittiska och tyska, tanken om våld densamma som terroristens. Omänskliga vansinnesdåd kan motiveras genom att alla civila görs till legitima måltavlor överallt. Det gäller både ideologiskt drivna internationella terrornätverk och radikaliserade ensamagerande galningar. Nu gäller det också Israels regering – och alla de västregimer som plötsligt accepterar och försvarar den logiken. Ibland mer inlindat eller genom tystnad om krigsbrott, ibland mycket mer explicit genom uttalat stöd, omfattande vapenexport och andra miljardaffärer.
När israeliska statsråd själva beskriver etnisk rensning och utsvältning av hela det palestinska folket som en möjlig väg framåt hörs invändningar från omvärlden. Men i nästa andetag ställer sig utrikesministrar och premiärministrar från några av världens rikaste länder i kö för att svära trohet till den israeliska krigsmaskinens övergripande mål.
Det är omöjligt att se sig själv utifrån. Men man kan ana vad andra uppfattar när de betraktar Sverige.
En sak är de folkliga protesterna mot kriget, demonstrationer varje vecka i flera svenska städer, med en uthållighet jag nästan aldrig sett maken till.
En annan sak är vår regering, som förhåller sig till kriget i Gaza som om fördrivningen och utrotningen av ett folk kanske faktiskt kan vara en duglig lösning. En regering som misstänkliggör motståndet, underminerar FN-organ på plats och begränsar de svenska insatserna för att hjälpa palestinier på plats samt möjligheten att ge dem vård här.
Ceasefire är ett bättre begrepp än vapenvila. Eldupphör är ett bättre svenskt ord. Men orden är inte det viktiga.
Inte när terrorn gjorts till legitimt verktyg. När vi blivit just det vi påstår oss kämpa emot.
