När QR-koden kommer fram vill jag börja gråta
Instagram har förstört medelklassens egna nöjen
Det finns ett ögonblick eller ett tillstånd som jag förknippar med den renaste formen av lycka: i skuggan, under ett parasoll, liggande på sidan i en klibbig solstol. En keps placerad över den del av ens ansikte som fortfarande är vänd mot solen. Ett sorl som tränger sig igenom hörlurarna, en spellista där allt är snällt och mjukt. Hud som är varm och len, tom skalle, in och ut ur sömnen. Någon som påpekar ens röda axel och motvilligt smörjer in en med sandkorn som peeling. Ja ni vet.
Solsemestern är att återvända till livmodern. Det är där människan blir till, det är under UV sju som de mörka ringarna under ögonen försvinner, det är då nya synapser i hjärnan uppstår. Bara då blir sinnesintrycken så pass starka att man kan bli rörd av något så simpelt som vågornas outtröttliga försök att ta sig upp på land.
Men något verkar ha hänt. Jag verkar inte kunna njuta av att vara på semester längre. Kanske kan det bero på att min ledighet bara bestod av 14 fjuttiga dagar och dessutom med en överhängande deadline. Eller så är det något annat.
Förra sommaren frågade sociologen Johan Alfonsson hur det kommer sig att fjällvandring blivit medelklassens nya drömresmål. Miljömedvetenhet sägs vara en del av förklaringen, men också ett behov av klassmässig distansering. När lågprisflygen tillgängliggjorde Medelhavets kustremsor blev det som tidigare associerats med ekonomiskt kapital snarare synonymt med de sju dödssynderna. Girigheten förkroppsligas hos dem som sätter klockan på 06.30 för att placera handdukarna på strandens bästa solstolar. Vreden väller fram när det störiga högljudda paret placerar sitt parasoll tillräckligt nära för att förstöra hela ens dag. Frosseriet vid byns enda supermarket ska vi inte ens tala om.
Alfonsson beskrev hur medelklassen utvecklat ”förfinade intressen som ställs mot arbetarnas förment simpla”. Det vulgära och smaklösa vill man inte förknippas med. Men nu har medelklassens distansering förfinats med en sådan precision att det blivit omöjligt att göra något utan att internalisera den yttre blick som ser till att ens val av resmål och restaurang kommunicerar rätt typ av klassmarkörer.
Exklusiv lyxkonsumtion är pinsamt och fult, samtidigt är det massproducerade nästan lika illa. Ingenting som är tillgängligt är bra, ju svårare att få tag på desto bättre. Det handlar knappt om pengar. Tid är dyrbarare, men under sommarens solsemester som jag envisas med att åka på har vi har varken tid eller råd att åka till något ”boutique hotel” där smöret vispas för hand. En burk Nutella och vitt torrt bröd brukar räcka, men inte i år.
Det är inte lätt att vara medelklass på resande fot. I Sydsvenskans artikelserie ”Turister åk hem!” beskriver Sara Berg hur internet bidragit till den globala estetiska likriktning som i sin tur gjort att två fristående kaffebarer på olika kontinentalplattor kan se likadana ut och servera replikor av samma pocherade ägg. En medveten resenär som Berg själv har finslipat sina googlingsskills för att hitta just den typen av restauranger. Men när man väl sitter där och sippar på sitt naturvin känner man hur det kryper i en: känslan av ingenting. Resa är inte längre att uppleva nya platser, människor och kulturer. Det är att visa att man kan ta samma Instagramvänliga Instagrambild som en annan person på Instagram.
Eller för att den vy jag har framför mig hela tiden intas av människor som dokumenterar sin tid i livmodern med en sådan intensitet att min egen närvaro fyller mig med själväckel.
Trots att vi har bokat ett Airbnb med en ”private beach” (tre m2 som vi delar med tre andra par) går det inte att undkomma de festande ungdomsgängen inne i stan. Det klara vattnet är precis så klart som det sett ut på bilderna jag stirrat mig blind på inför besöket, ändå känner jag ingenting. Kanske för att jag ser det genom ögonen på profilerna som sagt åt mig att inte missa denna pärla. Eller för att den vy jag har framför mig hela tiden intas av människor som dokumenterar sin tid i livmodern med en sådan intensitet att min egen närvaro fyller mig med själväckel. Jag kanske ser ut som dem men jag är inte som dem vill jag skrika från mitt framstupa sidoläge.
Att vara ensam har i vår apokalyptiska kapitalism blivit en del av den lyxiga estetik som skribenten Hannah Baer beskriver i essän ”On loneliness” och som jag först hör talas om i podcasten ”Forum med Myrna och Saga”. ”Även i utrymmen som man betalar för att komma in i, finns det ofta ännu dyrare avdelningar som är mindre befolkade. Det gäller både nattklubbar, flygplan och sportevent.”
Även på semestern är ensamheten en av de mest eftersträvansvärda sevärdheterna. Folk köar till fotohörnor där myllret av människor inte längre syns. Kan man inte finna den exklusiva ensamheten vid det turkosa vattnet är det enda man kan göra för att uppnå klassmässig distansering att ta sig upp på ett ödsligt berg. Hellre huttra i ett fuktigt tält, än att dela uteserveringen med en högljudd tysk barnfamilj vid världens vackraste strand. Har medelklassen blivit galen? undrar Alfonsson.
Men om distanseringen gentemot ”lägre klassers” intressen och vanor ändå slutade vid slafsig massturism. I den kroatiska byn vi besöker är det något annat. På restaurangerna finns trådlösa elektroniska lampor som jag sakta men säkert börjar hata. Maten serveras på ”snygga” melerade tallrikar där en sträng av grön dressing upptar åttio procent av serveringsytan vilket i mina ögon absolut inte är värt att dokumentera. När vi ombeds scanna en QR-kod för att beställa mat vill jag börja gråta. Vinglasen ska ju vara kantstötta och kvittot skrivet för hand. Bara då kan mitt medelklasshjärta komma ner i puls.
Kanske är det som Ralph Waldo Emerson skriver och som Amanda Svensson citerar i samma ovannämnda artikelserie, att resandet är en dåres paradis. Att den resande bär med sig ruiner till ruiner, i en förhoppning om att väcka något i en själ som redan dött.
