Hon talar sant om att förlora en älskad bror
Caroline Ringskog Ferrada-Noli blir aldrig sentimental i sitt sommarprat
Det råder en inte helt ovanlig missuppfattning om familjer – som mest av allt nog grundar sig i önsketänkande. Att de länkar som binder samman människorna i den lilla släktenhet som drabbas av en tragedi, som ett plötsligt dödsfall, efter att dammet lagt sig, såren slickats och blommorna från begravningen vissnat – att de länkarna mellan de efterlämnade på sikt kommer att befästas och förstärkas.
Att sorgen som drar genom familjen leder den fram till ett kollektivt språk. Något har gått förlorat, men familjen, med dess delade horisont och berättelse, består.
Min erfarenhet är att den typen av förlösning sällan kommer – och om den gör det så låter den vänta på sig. Efter dödsfallet i min familj blev sorgeprocessen en högst individuell bearbetning, och bland de flesta andra jag träffat som genomlevt något liknande har jag fått höra hur förvånade de blivit över att upptäcka hur deras familjemedlemmar, inklusive dem själva, pretty much förvandlats till ensamt ältande solipsister.
Hur länge man sedan förblir det, ja det varierar.
En av de främsta förtjänsterna med författaren, regissören och poddprofilen Caroline Ringskog Ferrada–Nolis sommarprat är att hon inte väjer för just den där typen av låt oss säga mindre önskvärda insikter och inte för ett ögonblick sentimentaliserar eller sveper in sorgen i uppbygglighetsretorik.
Om det är något man lär sig av att förlora en människa man älskar så är det att lära känna falskt patos. Därtill lär man sig – på gott och ont – att äcklas av det. I Caroline Ringskog Ferrada–Nolis manus finns det inte en strimma av detta.
Det är om hennes tonårsbror, som under en resa till Skottland dör i en bilolycka, och vars kroppsliga sammanbrott beskrivs i brutal detalj, som hennes sommarprat handlar – och det elände som följer på hans död.
Innan programmet når fram till punkten då polisen meddelar henne beskedet utanför dörren till hennes barndomshem på Österlen rör det sig ryckigt fram och tillbaka mellan anekdoter om hennes chilenska pappas förföriska kvaliteter, hennes egen förmenta hemskhet och hur mycket hon älskar sina tidigare pojkvänner; det låter improviserat, och är underhållande på det drastiska, ironiserande onelinervis som genomsyrat det mesta hon producerat.
Men i och med broderns död lägger sig bitarna tillrätta, det fragmentariskt associativa framstår då som de turer och omvägar som den som har tung skit på hjärtat måste ta för att orka närma sig skiten i fråga. Vilket gör sommarpratet än starkare när hon når fram till sitt egentliga ärende (pladdrighetens dramatiska kvaliteter ska inte underskattas).
Det som sedan följer är en sant klingande och samtidigt hela tiden rolig skildring av den ensamhet, ordlöshet och mer eller mindre djupgående sinnesrubbning som den sörjande lämnas med, och av kraften med vilken den långt därefter på nytt kan väckas till liv i mötet med nya tragedier.
Men också av hur man med skrivandet och läsandets hjälp kan finna ett språk för det man varit med om. Och därigenom sakta kravla sig tillbaka till de levandes värld, för att återigen knyta an till människorna som lever i normaliteten, där utanför ens eget huvud.
Caroline Ringskog Ferrada–Noli medarbetar i Aftonbladet Kultur, därför skriver Marcus Bornlid Lesseur, journalist på Dagens ETC, om sommarprogrammet
