Woke-fasen gick över – liksom antirasismen
Ojämlikheten är akut och klyftan går mellan vita svenskar och bruna svenskar
Det är tio år sedan woke var inne. Woke-trenden behandlas ungefär som brat-trenden, poesi-trenden eller vilken trend som helst.
En trend är en allmän vibe som först är väldigt het, typ som en grillad entrecote och då vill alla ha en tugga. Sen svalnar den och då släpper alla som höll i den, som om den var kontaminerad.
Woke var en inre trend snarare än en yttre. Det handlade inte så mycket om vidd på jeans som om värderingar. Till exempel var det coolt att tycka att rasism fanns och skulle motarbetas. Humanistiska traditionella vänstervärderingar kan man tycka. Men som liksom när de blir extraherade ur politiken tills de inte tillhör en materialistisk verklighet, utan endast reduceras till åsikt, kan misstas för fluff.
Åsikterna blev som mjukdelar i den politiska kroppen. Jag kan hålla med om att ställningstaganden utan förankring i infrastruktur är tandlösa. Men trendaspekten gjorde att inte bara högern hånade woke när den svalnat – utan även vänstern.
Med en sådan vänster behövs ingen höger. Nu är woke borta, och vänstern är liksom blind, ordlös, viljelös. Anonym och utan språk.
Jag saknar den formulerade antirasismen nu när DN publicerar ny statistik från SCB som visar att klyftorna i välstånd inte varit så stora sedan 1975. Det råder en akut ojämlikhet i Sverige. Och det är inte kön mot kön. Eller klass mot klass. Det är vita svenskar mot bruna svenskar.
De som är fattigast och mest arbetslösa är utlandsfödda och ju mörkare hy desto sämre ställt. Rikast är inrikes födda vita och de har blivit mycket rikare. Samtidigt nedmonteras ställen där de som har det sämst ställt bor. Förutom att sårbarheter som arbetslöshet och reell fattigdom frodas där, rapporteras att Bup, skolor, vårdcentraler och Folkets hus är i usla skick, om de ens finns kvar. Här får barnen mer sällan neuropsykiatriska diagnoser och därmed mindre stöd, ingen vård.
Jag tänker på det när jag leker med mina flickor och deras gulliga kompis i parken här i Bagarmossen på kvällen. Några stenkast bort är det skottlossning och för några veckor sedan sköts en pojke till döds här. Det är ett politiskt misslyckande.
Det är helt ärligt frukten av en viss politik som är allt annat än woke. Och som har växt sig stark de tio senaste åren, stressad av högerpopulistiska framgångar.
Det skulle behövas en antirasistisk politik som arbetar proaktivt för att minska klyftorna. Men ni vet, sossarna har samma förslag som SD hade för några år sedan. Högern och liberalerna äter korv för att närma sig vad de tror SD:s folklighet består av och sista hoppet Nooshi fotograferas mest i bygghjälm.
Det måste beskrivas som en politik utan teori. Anti-utopisk.
Jag vill protestera. Jag vill ha jämlikhet och antirasism. Men vi har avvecklat våra egna motståndsord. De var bara en fas.
