Att byta män mot kvinnor räcker långt
I ”Love lies bleeding” är köttet allt
Det kan vara nästan rörande att komma in på ett gym. Särskilt dit jag går ibland, där korridoren till omklädningsrummet är en våning ovanför själva träningsanläggningen. Där nere står de, som på en arena, med talk på händerna. De vill bli starkare, snyggare, och mer. För det mesta är de inne i sin egen värld – så fort en skivstång läggs ner åker telefonen fram i väntan på nästa set – ändå inneslutna i en gemenskap som ser så märklig ut på håll. Vad vi anstränger oss för att få aningen mer tonade triceps.
Att närstudera styrketräning är lockande. Henrik Bromander har gjort det återkommande, Josefine Adolfssons huvudperson tränade bort ångest i ”Rippad”. Framförallt Sara Martinssons ”Knäböj”, som belyste just kvinnor som lyfte tungt. Det medför en extra laddning, just eftersom kvinnors kroppar alltid varit ett självklart mål för betraktelse. Men de flesta som tränat kan nog känna en kluvenhet. Gör man det för att bli vackrare i andras ögon? Eller för sin egen? Vad det nu betyder. Och spelar det egentligen någon roll? Kroppen mår ju bättre – till en viss gräns.
Jag har nog aldrig sett den laddningen tas så långt som i ”Love lies bleeding”. Filmen börjar med inzoomade bilder på svettiga bröstvårtor, metall som landar mot metall. Gymmet ligger någonstans i New Mexico, och är lika nedgånget som Rockys dito i Philadelphia. Där jobbar Lou (Kristen Stewart – fantastisk), och förälskar sig i den styrketränande lösdrivaren Jackie (Katy O’Brian, med dopingförstorade pupiller, ännu mer fantastisk).
Ibland räcker det ganska långt att bara byta män mot kvinnor. Att se en Sylvester Stallone komma hem till en tom lägenhet och mikra en färdigrätt hade varit outsägligt tråkigt. Nu är det istället Lou som gör det, och att se Jackie trycka i sig steroider för att vinna ett mästerskap i Las Vegas är något annat. Stämningen förstärks av Rose Glass (”Saint Maud”) noir-drypande regi, där köttet är det som binder allt samman. Muskler späns så att det låter som ett skärp som dras åt. Huvuden skjuts i bitar, ett ansikte blir slagna av en pojkväns knytnävar.
”Jag föredrar min egen styrka framför att stå bakom en bit metall”, säger Jackie när hon söker jobb på en skjutbana. Och ”Love lies bleeding” ställer kroppen mot USA:s älskade vapen, och konstaterar att den är ett vapen i sig självt. Till slut är våldet och erotiken så sammanblandade att de inte går att hålla isär, vilket blir oväntat sexigt (jag inser att jag knappt kan skriva så när det handlar om två kvinnor, men det ÄR det - Lou behöver bara separera äggulor från vitan för att det ska mynna ut i ett slags förspel).
Om man tycker att Thelma och Louise inte tog sin hämnd tillräckligt långt finns tröst här. Mot slutet har Jackies muskler växt så att de faktiskt spräcker tröjan, och hon blir en levande Hulken. Vid det laget är manshatet så inbankat att man inte bara gladeligen ser dem dö, utan också föredrar att de plågas innan dess. Sedan kommer man ut från salongen, undrar vad man precis var med om, och mår ungefär som dagen efter ett riktigt jävla hårt pass.
