Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Simon, Simone

De åtalade säger: ”Jag är ingen våldtäktsman”

Gisèle Pelicot tar kampen för att skammen ska hamna hos förövarna

Gisèle Pélicot på väg in i rättssalen den 16 oktober. Hon möts ofta av applåder från allmänheten när hon går in och ut ur domstolsbyggnaden och runt om i Frankrike har det hållits demonstrationer till hennes stöd.

Ett fritt fall ner i en kolsvart avgrund. Det är den bild som kommer för mig när jag läser om vad franska Gisèle Pelicot, 72, varit utsatt för. Mellan 2011 och 2020 drogade hennes man – som hon var gift med i 50 år, har tre barn och sju barnbarn med – regelbundet ner henne och bjöd hem okända män för att våldta henne. Han filmade övergreppen och sparade allt på sin dator, döpte filerna till saker som ”Vincent och jag turas om att knulla”. Det var den perversa samlarivern som blev hans fall – 2020 greps han av polisen för att ha tagit bilder upp under kvinnors kjolar på stan och när de kollade hans dator så … ja.

Den internationellt uppmärksammade rättegången mot Dominique Pelicot och de 50 andra män som polisen kunnat identifiera via Pelicots filmer pågår hela den här hösten. Det är ett mål som är groteskt till både sin natur och omfattning – men det som gör det mest exceptionellt är att rättegången på Gisèle Pelicots begäran är öppen för allmänheten och att hon själv vägrar vara anonym. Åhörarna får se och höra allt, även övergreppsfilmerna. Det kostar på men hon vill att folk ska se och förstå vad en våldtäkt är, och att samhällets syn på sexbrott och dess offer ska förändras. ”Det här är inte bara min kamp, utan alla våldtäktsoffers kamp”, har hon sagt.

 

Hon värjer sig när hon kallas modig, säger att det handlar om beslutsamhet, att en förändring måste ske. Oavsett så hyllas hon som en hjälte, lyfts som en feministisk ikon. I onsdags, halvvägs in i rättegången som hålls i Avignon, vittnade Gisèle Pelicot igen men den här pageklippta farmodern är knappast någon Lisbeth Salander-typ. Kanske är martyr ett bättre ord. Hon beskrev sig själv som en ”totalt förstörd kvinna”, vars liv ”rasat ner i ett intet” och att hon ”inte vet hur hon ska kunna resa sig igen”.

Hon talade också om skammen. Hon har tidigare sagt att den ”måste byta sida”, det vill säga läggas hos förövaren, inte hos offret. Detta upprepade hon i onsdags: ”När du blir våldtagen uppstår en skam, och den är inte vår att bära – den är deras”.

För det finns ju en skam även i att vara ett offer för våldtäkt, fortfarande i våra dagar. Inga andra brottsoffer nagelfars och ifrågasätts på samma sätt. Trots att övergreppen finns på film har inte heller Gisèle Pelicot sluppit insinuanta frågor, vilket hon säger spädde på hennes förödmjukelse. Några av de åtalade männens advokater har till exempel antytt att hon är alkoholist och/eller att hon i själva verket var med på makens upplägg. En annan sa: ”Det är skillnad på våldtäkt och våldtäkt”.

Flera vidgår sina handlingar men säger också: ”Jag är ingen våldtäktsman”

Av all patriarkal skit som kvinnor har internaliserat är skammen över att vara ett offer för ett övergrepp något av det mörkaste. I alla tider har ju kvinnan hukat under skammen. Enda sättet att slippa den har varit att helt enkelt inte gå med på att man är ett offer, att leva i den dissonans som uppstår när man försöker fortsätta som om det som har hänt inte har hänt. I just utkomna boken ”Hämndprojektet” både gestaltar och förklarar författaren och psykologen Jenny Jägerfeld hur och varför en kvinna som utsatts för ett grovt sexuellt övergrepp kan hålla det i från sig. Hur det, som i boken, kan gå fem år innan hon till slut medger: jag blev våldtagen. Det är att medge en närmast existentiell makt- och kontrollförlust. Hur det var för Gisèle Pelicot att ta in vad hon faktiskt utsatts för av mannen hon levde med går inte ens att föreställa sig.

Men om en våldtagen kvinna kan ha svårt att hålla skammen ifrån sig, tycks det vara minst lika svårt för mannen som våldtog att göra den till sin. Utöver Dominique Pelicot är det alltså 50 män, mellan 26 och 74 år, som står åtalade, de flesta för våldtäkt. Många nekar till just den anklagelsen. De säger att de förutsatte att hon var med på det, att hon bara låtsades sova, att de trodde att det var nån sorts sexlek mellan makarna Pelicot, i något fall att det räckte med samtycke från herr Pelicot. Detta trots att det alltså finns film som visar när de begår sexuella handlingar på den neddrogade Gisèle Pelicot, vars kropp inte svarar på någonting de gör. Flera vidgår sina handlingar men säger också: ”Jag är ingen våldtäktsman”.

 

Dominique Pelicot har utan omsvep erkänt det han anklagas för. ”Jag är en våldtäktsman, precis som alla andra [åtalade] i det här rummet”, sa han när han förhördes tidigare i höstas. Något tydligt motiv har inte framkommit, mer fragment av möjliga drivkrafter; han blev själv utsatt för sexuellt våld som barn (liksom flera andra av de åtalade), hans fru hade en gång en otrohetsaffär, han ville testa sexpartnerbyten men inte hon, han kände sig klassmässigt underlägsen henne. Men kanske är det mest intressanta med Dominique Pelicot att han själv kan se vad han är: en våldtäktsman.

 

Fotnot: Rättegången väntas pågå till den 20 december. Gisèle och Dominique Pelicot är i dag skilda.

Konstpodd: Från underjord till undermedvetet

Följ ämnen i artikeln