USA:s politiska toppar välkomnar ett storkrig
Det militära biståndet till Israel har aldrig varit större
Jag läser om Vietnam i en årskrönika från 1965. Jolo, den berömde DN-journalisten, skriver om det krig USA inlett. Han är inte okritisk, men kritiken bejakar gällande världsbild.
Amerikanerna vill väl, de kämpar för demokratin, men omgivna av ”durkdrivna yrkesrevolutionärer” och ”terrorister” dras de ner i en våldsspiral. I Saigon ”placerar Vietcong bomber på restauranger, ambassader eller i gathörn och håller fruktan vid liv”, och ute i byarna är amerikanska officerare ”dagligen tvungna att bevittna tortyrscener”. De sticker gärna till offren en cigarett eller en bit choklad, får vi veta, men för de allierade sydvietnameserna är grymheten en vana. Efter fruktlösa försök att finna en politisk lösning har USA påbörjat ”urskiljningslösa bombningar”. Amerikanerna tar ”risken att döda dem de är där för att försvara”. Detta är, skriver Jolo, ”den fria världens dilemma”: ”Vietnam värker i USA:s och världens samvete” medan en förhärdad motståndare vinner prestige och våldet segrar.
En bild från kolonialepoken: Vi ser den vite mannen, utsänd att sprida ljus i djungeln, omringas av mörka, fientliga krafter som inte skyr några medel. Våldet tvingar sig på.
Samma perspektiv präglar de kritiska synpunkterna på den massförstörelse och det storskaliga avlivande av människor som pågår i Gaza och Libanon. Liksom 1965 är det självklart vem som framkallat våldet. Ingen företrädare för det självutnämnda världssamvetet ifrågasätter ockupanten och folkfördrivarens rätt att med vapen freda sig.
Reellt blir det ett inlemmande av de sista resterna av Palestina i en apartheidstat
USA förser Israels krigsmakt med de vapensystem och den ammunition den efterfrågar och täcker med gåvor och lån en stor del av kostnaderna. Det militära biståndet har aldrig tidigare varit så omfattande. Statsledningen i Washington ber premiärminister Benjamin Netanyahu att inte i onödan fresta på det värkande samvetet, men bombningarna av skolor, sjukhus och flyktingläger fortsätter, och någon lättnad av blockaden av förnödenheter till människorna i Gaza syns inte till.
I sitt State of the union-tal i mars talade Joe Biden medlidsamt om våldets offer. Han lovade att USA skulle bygga en flytande pir för leveranser av nödhjälp sjövägen. Anläggningen var efter två månader inte bara yesterday's news. Den var bortspolad i Medelhavets vågor. Det mesta av det lilla som blev levererat ruttnade bort på stranden.
För Netanyahu hägrar den totala segern, en ”fullständig israelisk kontroll över säkerheten på allt territorium väster om Jordanfloden”. From the river to the sea! Det kräver inte en formell annektering av Västbanken och Gaza, förklarar hans finansminister Bezalel Smotrich. Reellt blir det ett inlemmande av de sista resterna av Palestina i en apartheidstat som liksom den sydafrikanska gör anspråk på att vara en gudagåva till en utvald del av mänskligheten.
Det stannar inte där. Den israeliska krigsmakten har länge förberett en konfrontation med Iran. När Israel sprängde det iranska konsulatet i Damaskus svarade Iran med ett i förväg annonserat, närmast symboliskt missilangrepp. I ett nytt attentat, genomfört i Teheran, tog Israel livet av Hamas politiske ledare Ismail Haniyeh. USA och EU övertalade de iranska ledarna att svälja provokationen. Det stillade inte den israeliska ivern att utvidga kriget. Mossad lät manipulerade personsökare explodera i händerna på över tusen Hizbollahmedlemmar och deras anhöriga i Libanon. Flygvapnet påbörjade massiva bombningar, marktrupper trängde in över gränsen och just som företrädare för USA och Frankrike talade om en temporär vapenvila släckte Israel Hizbollahledaren Hassan Nasrallahs liv med dussintals 900 kilo tunga bomber – levererade av världssamvetet.
Netanyahu lovade att skifta styrkebalansen i hela regionen, och ledande republikaner i USA förklarade att landet måste gripa tillfället att tillsammans med Israel en gång för alla slå ut Hizbollah ”så att Irans flanker blir sårbara”. Hur fortsättningen var tänkt var uppenbart. Med en ny, mer omfattande missilattack varnade ledarna i Teheran för följderna.
Vita huset välkomnade utvidgningen av kriget till Libanon och skickade krigsfartyg, stridsflygplan och avancerade missilförsvarssystem till understöd. Någon diplomatisk lösning var inte längre aktuell, men Joe Biden bad Israel att ”minimera skadorna på civila”.
Tidigt i lördags angrep det israeliska flygvapnet militära mål i Teheran och andra delar av Iran
Netanyahu gjorde i ord och handling klart vad de civila hade att vänta. Han manade folket i Libanon att göra sig av med Hizbollah ”innan det sjunker ner i en avgrund av förstörelse och lidande som i Gaza”.
Tidigt i lördags angrep det israeliska flygvapnet militära mål i Teheran och andra delar av Iran. Bidenadministrationen, som i förväg var informerad, håller ”konsekvenser” i utsikt om Iran besvarar attacken.
Förväntningarna stiger i de kretsar i topside som för drygt tjugo år sedan samlade sig i ett nätverk av think tanks för att driva fram förödelsen av Irak. Med organisationen United against nuclear Iran trycker de på för att USA tillsammans med Israel ska angripa militära mål och kärnenergianläggningar i Iran. Enligt Jake Sullivan, Joe Bidens nationella säkerhetsrådgivare, påbörjades överläggningar i frågan redan före den iranska attacken. Presidenten avvisade tanken på bombningar av nuklerära mål, men angrepp mot Irans oljeindustri diskuterades.
Följderna är svåra att överblicka. Det värker i världens samvete: oljepriset kan skjuta i höjden och de finansiella marknaderna kollapsa.
… centerpartisten Alireza Akhondi, bistår med kontakter i Europa
Philip Gordon, rådgivare till Kamala Harris, betvivlar nyttan av framtvingade regimskiften. Försöken har inte slagit väl ut i länder som Irak, Afghanistan och Libyen, skriver han. Men krigsaktivismen grasserar på många håll i det politiska toppskiktet. En av grundarna av United against nuclear Iran är diplomaten och säkerhetsrådgivaren Dennis Ross. Ända sedan 1970-talet har han under rader av presidenter utövat ett starkt inflytande över USA:s politik i Mellanöstern. En annan är James Woolsey, chef för CIA när Bill Clinton regerade. I ledningen för organisationen finns en namnkunnig skara nu aktiva eller pensionerade politiker, diplomater, akademiker, militärer, säkerhetsrådgivare och spionchefer från olika länder och politiska läger. Mossad är väl representerat. En svensk riksdagsledamot, centerpartisten Alireza Akhondi, bistår med kontakter i Europa.
Inför Barack Obamas tillträde som president 2009 hade varken USA:s underrättelsetjänst eller atomenergiorganet IAEA hittat belägg för en pågående iransk utveckling av kärnvapen. Men den tvärpolitiska tanketrusten Bipartisan policy center presenterade i en rapport detaljerade planer för hanteringen av det icke materialiserade hotet: hårdare ekonomiska sanktioner, minering av Irans hamnar och slutligen bombningar av kärnkraftsanläggningar, militära mål, kraftverk, elnät, broar och fabriker.
Bland initiativtagarna till Bipartisan policy center fanns fyra ledande demokratiska och republikanska kongressmän, och bakom rapporten stod bland andra Dennis Ross.
Författarna ser i kriget mot Iran ”en kinetisk aktion” men fruktar opinionseffekterna. Ett besvär är att bombningar av kärnkraftverket i Bushehr ”kan få allvarliga ekologiska följder”.
Humanitär hjälp måste till. Annars kan USA ”förlora internationellt stöd för militära aktioner mot Iran – och för framtida aktioner mot andra stater”. Det kan handla om att ”släppa ner livsmedel och mediciner från luften” eller ”skydda och om nödvändigt förflytta flyktingmassor”.
”Dessa aktiviteter”, avslutar författarna, ”kan pågå i åratal eller kanske till och med årtionden.”
Så hanterar den fria världen sina dilemman. "Medlemskapet betyder att vi har kommit hem", utbrast Ulf Kristersson när anslutningen till Nato var klar. ”Hem till ett stort antal demokratiers samarbete för fred och frihet ... Hem till den krets av nationer där vi under lång tid har hört hemma.”
Vill vi vara där?