Jag vill stanna längre i det vidriga mörkret
Tv-serien ”Industry” är ett ”Succession” för vuxna
”Vi är alla bara rangordnade schimpanser.” En replik helt representativ för den grundsyn på vår senkapitalistiska tillvaro som ”Industry” (HBO MAX) förmedlar.
Mitt intryck är att serien, vars tredje säsong nu har premiär, fortfarande fått för lite uppmärksamhet i Sverige. Förvisso en del hyfsade omdömen i medier. Och tv-kritikern Kjell Häglund har envetet hyllat den i sitt nyhetsbrev TVdags, där han rättvist ställt den i relation till storheter som ”Mad Men” och ”Succession”.
”Industry” är lika bra – men långt ifrån att göra liknande intryck på den svenska publiken. Det måste det bli ändring på, för det här är omistligt.
Serien skildrar finanssektorn i London med iskall och precis blick. Om Asta Olivia Nordenhof i sina romaner frågar sig om man kan älska under kapitalismen är ”Industrys” frågeställning snarare om man ens kan vara människa under kapitalismen. Svaret är nedslående: det är bara du som förändras – till det sämre, du blir det gift du närmar dig. Dina erfarenheter, din uppväxt eller dina trauman gör dig inte godare eller ens mer medkännande, i bästa fall bara lättare att förlåta.
Kanske blir det för mörkt? Nej, I want it darker, jag är med hela vägen in, hela vägen ner. För att det känns som den mest sanningsenliga bilden.
Kanske är den knepig att ta till sig? Businesslingon forsar fram ur karaktärerna utan att förklaras och vet du inte vad EBITDA, IPO eller ESG är sedan tidigare får du ingenting gratis. På så sätt blir ”Industry” mer av ett ”Succession” för vuxna.
I den tredje säsongen har investmentbanken Pierpoint, där serien i huvudsak utspelar sig, flyttat allt mer fokus till den enorma spekulations- och startup-marknad som klimatkrisen gett upphov till. Företagens och den politiska maktens klimatengagemang är rent hyckleri, det vet vi redan. Det har bland annat Greta Thunberg ofta påpekat i verkliga världen. Och är det något som ”Industry” exponerar, som blir seriens själva etos, är det hatet mot just hyckleriet. Det pratas flitigt om woke investing och COP-konferenser är inget mer än ett utmärkt tillfälle att tjäna pengar eller lansera nya produkter. ”Ethical and social capital” är så in i helvete eftertraktat om man vill göra en bra affär.
Huvudpersonernas försonande drag exponeras bara genom deras sorger, drifter och brister, nästan aldrig via deras medkänsla eller värme, eftersom de sistnämnda egenskaperna används först och främst som verktyg för egen vinning.
De förminskar sig själva, både i självhat och för att slippa ta ansvar, de är ”just people pushing buttons” som aldrig har byggt något eller producerat något verkligt. De blåser upp sig själva, både i högmod och i desperata försök att övertyga sig själva, och vrålar ”I’m a man! And I’m relentless!” så att alla ska höra, eller viskar det till sin spegelbild för sig själva.
Industrys dramatiska storhet är framför allt en ensembleframgång, dynamiken i gruppen gör detta själsdöda landskap brutalt levande. Men skådisarna turas också om att ställa sig längst fram på scenen. I den första säsongen var det Myha'la Herrolds, i rollen som Harper, som fick briljera mest. Den andra lyftes av en fullständigt glimrande Ken Leung, i sitt livs roll som Eric. Nu, i den tredje säsongen, får framför allt Marisa Abela kliva fram och spela störst och mest som Yasmin, i dennas djupaste kris hittills. I både den andra och tredje säsongen står svenska Isabella Eklöf för regin i flera av avsnitten, ännu en anledning till varför vi borde ha bättre koll på Industry.
Streamingvärldens största svaghet är att alla alltid vill göra fler säsonger, tills varje serie blivit kass, ingen vill någonsin avsluta något i tid. Jag hatar det. Men Industry är något så ovanligt som en serie där jag önskar att vi har fler säsonger framför oss. Jag vill stanna i kylan, i den vedervärdiga nihilismen. Länge.
