Bodil Malmsten hittade sin helt lagom råa kust
Petter Lindgren reser i författarens Rover-spår till Finistère
Jag har turen att bo granne med en butik som säljer franska arbetarkläder. Inte för att jag är en fransk arbetare eller har råd att handla i den, men för ett tag sedan hittade jag i alla fall ett par av butikens skor i husets grovsoprum, nästan sprillans.
Kanske hade en köpare ångrat sig efter ett varv runt kvarteret, varpå handlaren i frustration kastat de nu inte längre sprillans skorna i grovsoporna?
Naturligtvis har jag på mig dessa franska arbetarskor när jag våren 2024 reser till departementet Finistère i Frankrike, för att samla lokalfärg till en bok om Bodil Malmsten. Författaren som vid 55 års ålder drog söderöver i sin berömda blå Rover, för att på vinst och förlust leta boende längs den franska Atlantkusten.
Nu i sommar skulle hon ha fyllt 80.
Jag flyger till Paris, tar tåget västerut från Gare Montparnasse, ett tåg som dock länge blir stående någonstans i Asterix och Obelix hemtrakter, efter att ha kört över en flock vildsvin. För den som minns seriealbumens karta över det ockuperade Gallien ligger mitt resmål strax söder om soldatlägret Aquarium.
När jag dagen därpå promenerar de sex kilometrarna mellan den lilla staden Moëlan-sur-Mer och författarens forna hemby avlöser regnskurarna varandra.
De franska arbetarskorna trampar på bra, men vätan lyckas de inte stänga ute.
Det lilla stenhuset som Malmsten fastnade för, beläget ett par hundra meter från hamnen, ger ett lite kurande intryck
Att Bodil Malmsten flyttade utomlands och just till Frankrike förvånade många, inte minst vännerna och familjen.
Författarens franska var vid tidpunkten närmast obefintlig, men liksom för idolen Samuel Beckett som for till Paris och skrev om irländska frågor på sitt eget irländska vis, tycks den språkliga exilen ha varit något av poängen.
Inte minst blev den ett viktigt inslag i den stilistiska förnyelse som äger rum i ”Priset på vatten i Finistère” från 2001, Malmstens bok om sitt första år i Frankrike.
Det är en briljant liten roman, om vikten av att odla sin trädgård och om det hopplösa i att försöka fånga världen i skrift, buren av ett tidstypiskt självbiografiskt anslag som gav författaren många nya läsare:
”Den sextonde april år tvåtusen, en söndag, gav jag mig iväg. Växlande molnighet, gles trafik. Bilen lastad, lägenheten såld, möblerna bortskänkta.”
Lika flinkt som i boken gick flytten från Stureby förstås inte, men inte långt därifrån. Bland Malmstens efterlämnade papper på Kungliga biblioteket finns bland annat hennes filofax från året, och under den 14 april, en fredag, har hon till exempel noterat: ”Rover, 14.45, byta däck, Solna”.
Lördagen är tom, men under söndagen den 16 april, samma datum som i romanen, skriver hon: ”Sthlm-Skogshoved, Danmark”.
Dagen därpå väntar Nederländerna, ”Groningen”, och den 19 april befinner hon sig redan i ”Morlaix”, en av Finistères oräkneliga småkommuner.
På KB finns också en bunt kartor, av den där bökiga sorten som i utvikt form tar ett helt skrivbord i anspråk, och på dessa har författaren tacknämligt ritat in den fortsatta färden, i svart kulspets.
Här eller där har hon flikat in uppmaningar till sig själv:
”Leta reda på Carrefour, shoppa saker av märket Reflets de France.”
Efter Morlaix följer staden Brest, därefter en avstickare till udden Pointe du Raz, utanför vilken ett brutalt rev gör livet surt för sjöfarare.
”Jag ville till kusten och att den skulle vara rå”, berättade Malmsten om resan i DI Weekend 2005 , men fullt så rå behövde den kanske inte vara:
”Farligt, fult!”, noterar hon på kartan.
En bit söder om udden ligger samhället Pont-Aven där målaren Gaugin tillbringade sina somrar, med en kader av efterapare i släptåg, den så kallade Pont-Aven-skolan:
”Turistfälla!”
Så där håller det på, men efter ett tiotal mil österut längs kusten börjar det brännas:
”Moëlan-sur-Mer!”, utbrister hon, nu i röd kulspets, alltså det sömniga lilla franska Hallstahammar som jag nyss lagt bakom mig, huvudorten för den by där Malmsten valde att bosätta sig.
Byn i fråga är väl i storlek ungefär som författarens födelseby Bjärme i Jämtland, bestående av ett tjugotal hus utslungade över en höjd och förbundna av några mindre vägar.
Inte är väl byn så märkvärdig egentligen, bortsett från att Atlanten här skjuter in en grågrön och grumlig spegling i landskapsbilden, i form av en smal havsvik med en liten hamn på ena sidan.
Nog finns här också en viss råhet, eller i all fall en råhet som Malmsten finner alldeles lagom. Eller som hon berättade för DI Weekend:
”När jag kom där i den slingrande backen ner mot hamnen, då visste jag.”
Det lilla stenhuset som Malmsten fastnade för, beläget ett par hundra meter från hamnen, ger ett lite kurande intryck.
Jag ser att det sitter en äldre man och äter något därinne, fil och flingor som det verkar. Mot mina instinkter knackar jag på det regnstrimmiga fönsterglaset.
Mannen reser sig långsamt och arbetar sig sedan fram till dörren, med ett framåtlut som får mig att tänka på poeten John Ashbery under dennes senare dagar. Mörkblå fleecetröja, urtvättade jeans.
Efter en stunds språkförbistring ber han mig att stiga in, på en engelska lika usel som min eller Malmstens franska. Han verkar inte vara någon yxmördare direkt, men när jag gör en ansats att ta av mig mina dyngsura och leriga franska arbetarskor blir hans blick fullkomligt tom.
Först långt senare erinrar jag mig vad Malmsten någonstans skrivit om fransmän och skor.
I Frankrike tar man inte av sig skorna.
Aldrig. Never. Jamais.
Enligt författaren själv så anträffas hon inte heller i sin roman, vilken hon i intervju efter intervju uppgav vara fiktion, dikt
Inuti är bygget rymligare än vad man kan tro, om än så lågt i tak att man inte behöver vara mycket längre än Bodil Malmsten för att slå huvudet i takbjälkarna. Bottenvåningen är ett enda stort rum med en kökshörna vid den ena gavelväggen och en öppen spis vid den andra. En enklare trätrappa leder upp till övervåningen där författaren inredde sitt arbetsrum.
I trädgården ligger de stengångar som Malmsten anlade ännu kvar, men där rosen Ingrid Bergman fordom prunkade sprätter nu mannens höns omkring, en brun och ganska trevlig sort.
Det är med någon sorts lättnad som jag till slut inser att var än Bodil Malmsten skriver sig numera, så inte är det här, på 1 Rue Tal Alenn i Finistère.
Enligt författaren själv så anträffas hon inte heller i sin roman, vilken hon i intervju efter intervju uppgav vara fiktion, dikt.
Romanförfattare som uttrycker sig på det viset finns det all anledning att misstro, men jag vet samtidigt inte hur många gånger jag gått på pumpen när jag lagt Malmstens texter över den så kallade verkligheten.
Transportstyrelsen gav mig en tidig läxa, när det av deras registerutdrag framgick att hon inte bara ägt en enda blå Rover, utan flera.
Mot slutet körde hon Volvo, en bil som hon visserligen avskydde men likväl Volvo.
Lika handfallen som huvudpersonen i ”Priset på vatten i Finistère” var Malmsten heller inte, tvärtom, och i slagfärdighet tävlade hon utan tvekan med romanens antagonist, den blixtrande madame C.
Madame C, som i en senare bok uppgavs bo i huset intill Malmstens men som tyvärr inte har minsta likhet med den krullhåriga lilla granntant som jag byter några språkförbistrade ord med, efter besöket på 1 Rue Tal Alenn.
Som författare tycks mig Malmsten dock helt och fullt ha blivit sig själv i romanen, eller att den i alla fall låter sig läsas som en text uppriktigt koherent med den glädje eller åtminstone lättnad hon bör ha känt över dess tillblivelse.
Detta efter en längre period av skrivkramp och minst ett strandat större bokprojekt i bagaget, bland annat en tänkt uppföljare till ”Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån” från 1994.
I ”Priset på vatten i Finistère” slår Malmsten avundsvärd lyra efter avundsvärd lyra, som hade hon hela den atlantiska sydvästen i ryggen. Nedtagningarna sköter hon lika elegant som någonsin madame C, och trots att boken så ofta återkommer till det mördande i att syssla med skriftställeri ger den intryck av ha knattrat ned sig själv:
”Vad jag ska skriva är en liten journal, några lätta noteringar, 150 000 tecken. Ungefär.
Mellanslag inräknade.
Några enkla ord om hur jag fann mitt Finistère och varje dag finner det.
Inte för enkla, jag ska föreställa författare dock.”
De franska arbetarskorna trampar på, och i samma ögonblick som det bär utför i backen ner mot hamnen bryter solen fram genom en molnglugg.
Anläggningen må vara en smula påver – en slip, några segelbåtar som hamnat på sniskan i lågvattnet – men utgör trots allt en fin utgångspunkt för den som vill vandra på egen hand i romanen, ut mot vikens mynning och den öppna Atlanten:
”De branta sluttningarna, ljungen på sensommaren och forsythian – det gula som slår ut som fyrverkerier över branterna om våren. Klipporna. Kuststigarna som man ser löpa över slänterna och längs vattenlinjen.”
Själv väljer jag det senare alternativet. Jag arbetar mig fram bland klippformationerna, brunsvarta kusiner till Gotlands raukar. Här eller där en skarv med vingarna utbredda på tork i det disiga solskenet, och snart åker jackan och koftan av.
När jag bakom ett klipphörn råkar på en egen liten plage med glittrande sand i ett tunt lager över berggrunden kan jag inte avhålla mig ifrån att blöta mina ännu regnsura fötter.
Svinkallt förstås, men nog lär den friska sältan ha en viss desinficerande effekt. Strumporna lägger jag på tork över sten, och de franska arbetarskorna ställer jag intill, med plösen utfläkt så gott det går.
Under mina hittills tre dagar i Frankrike har jag inte sett en enda människa gå omkring i sådana skor.
Längre västerut eller närmare Bodil Malmsten än så här kommer de i alla händelser inte, åtminstone inte under min livstid.
Fin des terres, finis terrae – Finistère.
Här tar jorden slut.
