Jag städar åt AI:n för en tredjedel av lönen
Förlaget är fullt medvetna om hur uselt verktyget är
Den senaste tiden har jag rört mig i teknikutvecklingens bakvatten, längst ner i hierarkin, i översättningens proletariat – jag har försökt göra AI-översättningar till litteratur. Runt omkring mig blir folk imponerade, översätter jag? Från både norska och danska? Och även fast det tekniskt sett finns en förlaga, har jag god lust att svara ja. Knappt en mening kan lämnas orörd.
Inte heller vill jag ha mitt namn på arbetet, trots förlagets generösa erbjudande. Det stolpiga språket hinner jag inte tvätta rent nog. Instruktionen är att manuset ska vara redo för korrektur när jag lämnar det ifrån mig.
Jag ser spår av engelska i svenskan som jag inte ser i det norska originalet. Går AI:n alltså via ett tredje språk om den inte hittar rätt direkt? Jag föreställer mig AI:n som en stressad underhuggare, känner nästan sympati när jag når nästa avstavning och ser mönstret – den gissar hejvilt på ordets första halva. Hinner den inte se bindestrecket, ta in informationen om att ordet fortsätter? Den avstavade handen (hån-den) översätts till att Emma stoppar in hånflinet under näsan. Emma har nyligen utsatts för ett övergrepp, hon gråter och snorar, det är detta handrörelsen ska visa.
Jag skriver ett artigt mejl till förlaget och påpekar några av de största problemen, säger att också genrelitteratur förtjänar mer omsorg än så här
Jag vill säga åt AI:n att ta ett djupt andetag och ta in helheten. Det är faktiskt en bok vi rör oss i, inget OS-lopp. Men just detta är problemet. AI har inget grepp om helheten, kan inte bestämma sig för och hålla en ton, inte vara konsekvent i översättningen ens av samma ord. Norskans ”tante” blir ömsom tant, moster och faster. När språket känns för hopplöst ägnar jag mig åt att bara rätta sådana fel. Mekaniskt göra indrag och se till att det står moster överallt. För de trettioåriga mostrarna är verkligen inga tanter.
I andra stunder känns AI:n mer som en slapp yngling som fått allt serverat livet igenom. Den pallar inte leta upp en passande preposition, och hoppar helt sonika över hela bisatsen. Jag är inte heller något fan av att strössla med ord, men nog är det skillnad på att ”sitta i skuggan” och att ”bli sittande i skuggan, på var sin sida av bänken”. Oerhört förtjust i possessiva pronomen är den också. Karaktärerna håller ”sin mun nära fönstret”, ”tutar i sitt horn”, och varenda dörr, klänning och kroppsdel tillhör någon – inte alltid den man tror. Det är inte strunt samma om handen på ryggen är huvudpersonens egen, eller tillhör kärleksintresset.
Jag skriver ett artigt mejl till förlaget och påpekar några av de största problemen, säger att också genrelitteratur förtjänar mer omsorg än så här. Förlaget svarar att jag nog inte är rätt person för uppdraget. Deras erfarenhet är att slutresultatet gynnas av att gigarbetaren tycker uppdragen är roliga och utvecklande.
Jag är en dammsugare. Uppdraget är inte att översätta, utan att städa
När jag lämnar in boken skickar de en konfidentiell checklista där det framgår att de är fullt medvetna om hur dåligt översättningsverktyget är. Tonen i instruktionerna är lättsam, och det de ber mig om står såklart inte alls i paritet med arvodet. Jag får till exempel gärna tänka på vem som ska läsa in boken. Skulle en manlig eller kvinnlig röst passa bäst, någon särskild dialekt?
De påpekar också hur viktigt det är att vara uppmärksam och jämföra mening för mening, eftersom AI ibland missar ord, hela meningar eller till och med stycken. Nu har jag ingen som helst sympati med min lata kollega längre. Om den inte ens behöver översätta hela boken, hur kan det vara rättfärdigat att sänka mitt arvode till mindre än en tredjedel?
Jag har mer stolthet i kroppen än AI:n, och slits därför mellan att a) inte vilja jobba gratis, samt b) göra ett jobb jag kan stå för. Båda sidorna förlorar, och jag skäms för översättningen jag lämnat in. Det finns tusen saker till att göra: språket kan varieras mer, fler upprepningar städas bort, osvensk meningsuppbyggnad suddas ut. Jag är en dammsugare. Uppdraget är inte att översätta, utan att städa. Och arvodet är ett städarvode. Eller ett hygienteknikerarvode, om någon skulle vilja putsa titeln på min position. Ytterligare kontext: summan jag får för den här texten motsvarar nästan halva arvodet för att städa en hel bok.
Vad gör den här utvecklingen med litteraturen på sikt? Ju mer jag marinerar mig i AI:ns språkvärld, desto mer godtar jag. Jag vänjer mig, ser inte alla pronomen för alla pronomen. Vad gör det om det finns anglicismer kvar? Jag kan inte hejda utvecklingen, och brytpunkten mellan litterär kvalitet och ekonomiskt incitament rör sig ofrånkomligen i vinstintressets riktning. Så jag resignerar, krokar arm med AI:n och tar semester. Börjar läsa Elisabeth Åsbrinks biografi om Victoria Benedictsson och blir omedelbart hänförd av språket. Så vackert det är. Jag hade nästan glömt.
Anna Arvidsdotter är poet och översättare.
