”Att säga att jag gick in i väggen räcker inte”
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Monica Törnell är 2024 års mottagare av Cornelis Vreeswijk-stipendiet. Rasmus Landström träffar henne i staden hon aldrig lämnade. För hennes konstnärliga gärning tilldelas hon 1 miljon kronor.
Monica Törnell står i Söderhamn centrum med gula kängor, ett stort kors runt halsen och en röd Prince i nypan. Fickorna är fyllda med hjärtmedicin och hon stödjer sig på en krycka.
– Den gör att jag ser ut som en sjörövarkapten och det gillar jag, utbrister hon och firar av sitt rosslande skratt som låter som en åkgräsklippare som inte tänder.
Söderhamn har rykte om sig att vara en av de mest nedgångna städerna i det svenska rostbältet, med ett igenbommat centrum, omgivet av majestätiska hälsingegårdar som slumpats bort så billigt att raggarnas amerikanare står på uppfarterna. Men idag visar sig staden från sin charmigaste sida: solen glittrar i Bergaån och på sommarkrogarna råder livlig aktivitet. Här har Törnell bott hela sitt liv, till och med när hon var Cornelis Vreeswijk it-girl på 1970-talet, då hon vann melodifestivalen 1986 och när hon på senare år valts in i Swedish Music Hall of Fame.
– Jag är lika hemma i Stockholm egentligen. Men jag fick mitt första barn när jag var 19 år och har aldrig haft något körkort. I Söderhamn har man allt inom promenadavstånd.
Törnell var bara 16 år när Cornelis upptäckte henne, på hennes fars krog mittemot stadshotellet. Monica skulle sjunga på invigningen, typiskt nog samma dag som Cornelis uppträdde på ”Statt”.
– Den absolut enda jag beundrade i svenskt nöjesliv, suckar Törnell, och så ville publiken aldrig sluta ropa in mig för extranummer. Så jag kunde inte springa över och se slutet av hans konsert, som jag hade planerat.
Till slut rusade Törnell, tog sig in med falsklegg, men Cornelis hade gått av. Hon gick tillbaka till krogen, deppig. Men så plötsligt glider Cornelis och hans fru Bim in. Därefter går historierna isär. Enligt Cornelis hoppade Törnell upp på bordet, stampade takten med träskorna och sjöng ”en såndär fäbodshistoria”. Enligt Törnell övertalades hon att sjunga skaldens egna sånger – och hon kunde texterna bättre än han själv. Oavsett vilken historia som ligger närmast sanningen (troligen Monicas version) så var Cornelis imponerad och lovade att kontakta henne. Törnell hade hört det många gånger förut och utbrast ”det blir nog bra”. Men några veckor senare kom ett vykort där han bjöd ner henne till Skåne för att göra en demo i hans studio. Cornelis hade gjort sitt fynd.
Skulle man få den märkliga idén att jämföra henne med en djurkorsning så liknar hon en blandning mellan en drillande näktergal och en genomskinlig djuphavsfisk
Klipp till något månader senare. 1971 sitter Monica på en trappa i tv-programmet i ”Strapetz”, insvept i en havsblå klänning och och med ett stort fredsmärke runt halsen. Cornelis sitter ett par trappsteg ner, gråsprängd, lufsig och med en blaffig klockkedja runt handleden. Han ser nästan ut som det stora stygga Bergatrollet från Frödings dikt bredvid sin söta prinsessa. Men så tar Monica ton med ”Bort från Luleå”, där hon sjunger om en tjej som dumpar sin snubbe och sin hemstad. Och som hon sjunger. Skulle man få den märkliga idén att jämföra henne med en djurkorsning så liknar hon en blandning mellan en drillande näktergal och en genomskinlig djuphavsfisk med inälvorna blottade. Självförtroendet är närmast löjeväckande, blicken drömsk.
Monica står mitt i samtiden och drar senare ut på turné med de allra hippaste folkmusikerna och kompartisterna, som Björn Ståbi, Kenny Håkansson, Palle Danielsson och Björn J:son Lindh. Både på spelningarna och i studion visar sig hennes egensinne:
– Skivbolagskillarna ville att jag skulle göra singlar och komma in på svensktoppen. Men det var jag inte intresserad av. Då tar jag hellre ett jobb på Konsum i Söderhamn, säger hon lite stolt.
Ett år senare, 1972, kom debutplattan ”Ingica”. Där blandades rivig rock n' roll med geniala folkmusikarrangemang signerade Björn Ståbi. Men också samhällskritiska låtar som Cornelis ”Telegram för en bombad by”, som nog aldrig har sjungits bättre. Idag betraktas skivan som en av de bästa som släpptes det årtiondet. Törnell var det unga musikgeniet som bara hade sin röst som instrument – och det behärskade hon till fullo. Cornelis sade om skivan: ”hon sjunger med hela kroppen och samtliga dess organ”.
I det knallröda 70-talet var hon knappast främmande för det samhällskritiska. Men hennes kristna tro stod ut. Hur såg hon på samhället? Var hon politiskt aktiv?
– Inte på det sättet. Mer medmänsklig, precis som Cornelis. Att se individen, bakom vilket mörker som helst, det intresserade mig. Men politiska partier har jag alltid haft svårt för.
Klipp igen till slutet av 70-talet, då Törnell spottat ur sig plattor under snart ett decennium. Där soul, folkmusik, rock och schlager blandats huller om buller. Sällan skrev Monica texterna själv, men avtrycket var alltid hennes eget: vemodigt och inte sällan lite sexigt. När 70-talet blev 80-tal började skivorna få en dovare ton. Allra tydligast i mästerverket ”Mica” från 1984. Den skulle kunna beskrivas som en elegi i discoglitter. Där väser saxofonerna som svältfödda huggormar, ett melankoliskt neonljus flödar ur musiken – ungefär som i en Michael Mann-film. Titlarna känns också mörkare: ”Nu lever jag igen”, ”Krig”, ”Evighet som gas”. Liksom slutraderna på plattan: ”Jag är stolt, jag är stark / men jag lever som ett sårat djur”.
Någonstans visste jag, att om jag stannar upp och lägger mig ner så kommer jag inte kunna resa mig igen.
– Att säga att jag gick in i väggen räcker inte. Jag var så rädd för att sakta ner. För någonstans visste jag, att om jag stannar upp och lägger mig ner så kommer jag inte kunna resa mig igen.
– En dag vaknade jag upp på intensiven och pappa berättade att han hade ställt in tre spelningar i Göteborg. Jag vrålade till honom: ”du har förstört mitt liv! Ställa in spelningar gör man bara vid dödsattest”.
För det finns också en annan historia bakom den storartade karriären. Under ett decennium hade Monica varit ensamstående mamma, vunnit Melodifestivalen och köpt en villa – men inte tagit hjälp av någon manager. Dessutom hade en stalker plågat henne år ut och år in, utan att polisen gjorde något. När det stora vemodet rullade in – som det heter i ”Vintersaga” – kom det med en så stark och iskall vind att hon aldrig riktigt lyckades resa sig igen. Hon diagnostiserades med ME (kroniskt trötthetssyndrom), tvingades sälja huset och gick till slut i personlig konkurs.
– Jag är ju jävligt självdestruktiv, utbrister hon och fyrar av sitt gräsklipparskratt. Det är som om jag föddes felproportionerad och upplever allt så intensivt. Både det bra och det dåliga.
Som för att illustrera detta gräver hon i fickan och fiskar upp kanelolja (”Jag har alltid varit besatt av hälsokost”). Samtidigt ramlar hennes röda Prince ut, mjukpack, som hon röker i kopiösa mängder. Att både livskraften och dödsdriften härjat med extra styrka i hennes kropp är ingen överdrift. Men under 80-talet var det framförallt mörkret som steg.
– Redan 1991 stod det klart att jag skulle gå i personlig konkurs. Men det dröjde till 2004. Är det något jag ångrar i livet så är det att jag inte släppte taget tidigare, så att jag kunde bli frisk. Men jag är så jävla envis.
Samtidigt känns denna karakteristik av den fallna stjärnan inte som en helt rättvisande bild. Mycket gick snett i Törnells liv, men hon framstår knappast som bitter. När vi pratar om hennes ”karriär” fnyser hon åt ordet – hon såg det aldrig så, bara att hon fick göra ”sin grej”, och att sjukdomarna satte stopp för det. På samma sätt är bilden av den intensivt brinnande sångerskan också en förenkling av hennes konstnärskap. Visst finns det maniskt lyckliga och det depressiva där, men Monicas musik är bredare, och mer nyanserad än så. I hennes enorma register finns ”Kom slå dig ner” – en kärlekslyrikens motsvarighet till en mild sommarkväll. Och ”Vintersaga” som sägs handla om det ”stora vemodet”, men egentligen beskriver en smygande melankoli i vargtimmen medan ”Lapplandspilen råmar som ett vilddjur genom natten”.
När intervjun går mot sitt slut och fotografen Niclas kör oss till observatoriekullen, berättar Monica att Cornelis brukade kalla henne ”Ettan”. Anledningen var att hon snusade lössnus. Detta går inte ihop med den väna flickan i den havsblå klänningen i tv-studion. Hon berättar också att hon var en av de få som kunde säga till Cornelis när en text eller låt inte höll. En revidering av bilden av herr Vreeswijk och hans ”lilla fröken” – som hon ofta kallades – som svansade efter honom. På den tiden trodde många att hon och Cornelis hade en kärleksrelation. Men Monica understryker att det var en strikt arbetsrelation. Punkt slut.
Niclas ber mig flytta en bit, eftersom jag skymmer blommorna, och dirigerar Monica. Jag promenerar en bit. Men när jag vänder mig om och tittar på dem är det plötsligt hon som instruerar Niclas:
– Backa lite till... lite till... Fotografera inte underifrån, då ser jag tjock ut.
Ettan vill ha det på sitt sätt.
