Tyvärr träffades jag och min fru på Carmen
Nu kan institutionen ha stängt för gott
Jag och min fru träffades oturligt nog på Carmen, en så kallad ”sunkbar” på centrala Södermalm. Otur eftersom vi långt senare gifte oss och att den platsen därmed fick en tung symbolisk betydelse. När vi firar årsdag måste den alltså ta plats på Carmen, som om inget hade hänt. Som om vi inte hade mer pengar nu och egentligen hade kunnat unna oss lite vad som helst.
Det var också otur att jag den kvällen hade haft en läsning av min debutroman på Södra Teatern, och tyckte att det var en bra idé att ha på mig en kortärmad skjorta med kräftor på, eftersom det liknade en som Kramer har i ett ”Seinfeld”-avsnitt. Därmed är jag tvingad att kränga på den där skjortan inför varje årsdag, som infaller i tidig december. Sedan tar vi en bild på oss själva, inne bland de mörka träpanelerna. Kylan tränger igenom jackan så fort vi går ut genom dörren.
Sedan en tid tillbaka har institutionen Carmen förlorat sitt alkoholtillstånd och därmed stängt. En illavarslande lapp har suttit på dörren, med en försäkran om att de snart öppnar igen. Alla som har sett sådana lappar, inte minst på billiga krogar, vet att det nästan alltid är en respirator som bara väntar på att kopplas ur. Skulderna är på miljonbelopp, betalningsanmärkningar i mångfald, och ”brist i tillsynen”.
Med åren har Carmen nästan fått sin egen terminologi. Det skämtas till leda om ”Veckans öl”, vilket är en halvliters Karhu på flaska, och har förmodligen varit det sedan stället öppnade. Bara jag skriver ”Karhu” känner jag den sträva, nästan kantstötta glasflaskan mot handen. Robust som en finlandsfärja. Och så maten, framförallt hamburgertallriken som är marginellt bättre än de burgare man fick på fotbollscuper som barn, fast med Carmens specialare – ett stekt ägg vid sidan av.
På väggen hänger klockor som, åtminstone i mitt minne, är målade på tapeten. Som om vi befann oss på en flygplats där det var viktigt att veta vad klockan var i Tokyo. Men här har tiden stannat, eftersom klockorna är målade på väggen. Kanske innebär det också att vårt äktenskap har stannat i tiden. Gärna för mig i så fall.
Vid bardisken och den kringliggande köksdelen, där sitter de inbitna. Ännu känner de sig förhoppningsvis inte bortsjasade av sådana som mig, vi som brukar samlas inne i bardelen. Men det som slagit mig oftast med Carmen är hur tyst det är. Återigen, detta beror på årsdags-skäl, och att jag därmed har behövt infinna mig t.ex. på en tisdag vid öppning. Carmen spelar aldrig musik. Om man är först på plats är det nästan kusligt. Den som stannar kvar några timmar märker knappt hur ljudnivån stiger från sorl till vrål. Ett vrål som nu ebbat ut. Återstår att se om det lyckas få ny kraft. Carmen har stängt förr, senast under covid.
Så – vart ta vägen tills vidare? Lite längre ner på gatan ligger Kvarnen med sitt svartvita golv och högt i tak. Aningen för flashigt om man inte är på rätt humör. Carmens syster, Söderkällaren, kan få de mest hugade sunkhaksromantiker att vända i dörren. Jag har sprungit därifrån när stolar börjat flyga. Carmen var det perfekta mellantinget i en stadsdel som faktiskt är ganska bra på att slå vakt vid gamla vattenhål.
Men egentligen är det ju bara några rum med väggar, tak och ölkranar. och den som letar lagom trevliga och hyfsat billiga barer kring Medborgarplatsen behöver inte törsta ihjäl på vägen. När ett ställe som man älskar stänger igen så går tankarna sällan till lokalen i sig. Istället ett kalejdoskop av händelser och människor, som den gången jag och min nuvarande fru faktiskt inte alls var tillsammans, utan hade gjort slut. ”Du verkar ändå väldigt glad”, minns jag att en vän sa. Och jag insåg att min hysteriska, maniska energi kunde förväxlas med glädje. Sen beställde jag tequila. Fast besluten om att nå nån slags botten på Carmens bottenvåning. Och så de oräkneliga andra gångerna. De helt vanliga, som först i backspegeln bildar en magnet till Tjärhovsgatan.
Jag vill be om ursäkt för springnotan. Årsdag nummer fem. Det var inte med flit, men vi insåg det strax utanför. Och vi fortsatte gå. Till något annat ställe, eller kanske bara hem.
