Poeterna går rakt in i elden på Café Opera
Vem profiterar på vem i etablissemangets finrum?
För lite mer än 200 år sedan stiftade några glada vänner i Stockholm ett vittert sällskap med namnet Pro joco – ”för löjet” på latin. I sällskapet för det löjliga fanns poeter, författare och målare, men också grundaren till den konträra litterära tidskriften Polyfem som med skämtet som vapen skulle verka för den nya romantiska litteraturen.
Romantikerna var de första att förstå kraften i tidskriften som medel för att skapa en ny litterär rörelse. Till skillnad från boken kunde tidskriftens kollektiva form fyllas med rörelsens nya röster och idéer. Flera av Pro jocos:s medlemmar bidrog med innehåll till Polyfem och tidskriften kom därmed att bli ett av de första exemplen på en framgångsrik strategi för att förändra det litterära spelfältets regler. Bort med det gamla och in med det nya!
Alltsedan dess har tidskrifter som Spektrum, Kris, och OEI visat att nya litterära rörelser framgångsrikt lanserats efter samma mönster. Tidskriftens oberoende av etablissemanget och dess kollektiva form ger utrymme åt nya idéer som är så samtida att de fortfarande känns främmande.
Som nu. Poeterna kring de omskrivna tidskrifterna L’amour – La mort och Babo verkar befinna sig på exakt rätt sida om etablissemanget för att kunna upprätta, och bibehålla, en spänning mellan kulturfurstarna och det unga avantgardet. Det de gör är per definition motkultur, men de verkar ändå inte vilja hålla sig utanför etablerade institutioner utan tvärtom, ge sig rakt in i elden: hålla föreningsårsstämma på Gyldene Freden, ordna poesifestival på Café Opera och ge ut böcker på etablerade förlag.
De hindras inte av att litteraturvärlden styrs av marknadslogik och självframställning utan letar i stället fram utklädningslådan för att låta sig uppslukas av leken, precis som romantikerna. Jonathan Brott undrar i en text i DN (15/3) om ingen vill ha roligt i det här jävla landet och Elis Monteverde Burrau låter clownen bre ut sitt skeva leende över allt han företar sig så att världen, med Novalis ord, blir romantiserad, eller kanske hellre, poetiserad.
För vad är poeten om inte språkets trickster, en skälm som lever på språkets tvetydigheter och häcklar och överskrider dess gränser? När det är omöjligt att avgöra vem som profiterar på vem blir leken i etablissemangets finrum på så vis en form av antikapitalism. Och medan alla andra bråkar om hur det de skriver ska klassificeras – som ironi, metamodernism eller trams? – så kan de själva i lugn och ro ägna sig åt sitt omöjliga och osäljbara objekt, poesin, så som de själva vill skriva och läsa den.
