Någon gång kommer min skönhet försvinna
Finanskillarnas ointresse gjorde mig stel
Ibland får jag svindel av hur privilegierad jag är. Att jag är vit och född i en skandinavisk huvudstad är två uppenbara sådana, lätta att erkänna – kanske för att min hudfärg och globala klasstillhörighet har så lite med mig att göra.
Svårare är det att prata om det privilegium som känns så hisnande osannolikt att jag inte kan begripa att det är mig det berör, som ger dessa särskilda förmåner en air av överflödighet jag inte vet hur man hanterar eller förtjänar. Jag är snygg.
Det var längesen jag uppmanades att ”check my privileges". Trots att det är en fras man nu mest gör sig lustig över är det i grunden inget kontroversiellt: Kom ihåg från vilken plats du pratar.
I februari i år skrev Erik Galli i Expressen att vi hatar vackra människor. Och trots att avundsjuka lätt förvandlas till förakt stämmer bilden inte alls överens med vare sig den socialpsykologiska forskning som finns på ämnet eller min erfarenhet av tillståndet. Det verkar snarare som att vi älskar snygga människor.
Jag är inte världens vackraste person, då hade jag förhoppningsvis inte skrivit den här texten utan i stället varit extremt rik på en yacht någonstans. Men jag vet att jag är snygg. Inte för att jag tittar mig själv i spegeln varje morgon och konstaterar att jag är det, utan för att jag märker det på sättet folk behandlar mig.
Det finns inget extraordinärt med min personlighet, ändå har jag aldrig behövt kämpa för någonting. Min autismdiagnos till trots har jag alltid haft lätt för både vänskapliga och romantiska relationer, jag har aldrig inte fått ett jobb och människor behandlar mig omedelbart som kompetent och pålitlig trots att jag ofta motbevisar dem.
Det slog mig hur mycket av vem jag är och vad jag har som vuxit runt och in i det att folk verkar uppfatta mig som snygg.
Smärtan i skönhet ligger inte i dess närvaro utan tvärtom, i insikten om att det är ett förrädiskt privilegium när det spänns över ett liv, i rädslan för den förlust som vid någon tidpunkt inte går att hindra ens om man ger vika för skönhetsingreppen (lex Madonna).
För några år sedan följde jag med min vän på förfest hos ett gäng ”finanskillar”. Denna för mig ovanliga sorts män ägnade kvällen åt att ta olika telefonmöten och bevaka vad som verkade vara snabbt svängande aktier. Stureplanskillar, helt enkelt.
De var inte otrevliga mot mig, men det var uppenbart att jag inte var deras typ. Med det menar jag inte bara att de inte kunnat bli kära i mig, exakt vad som faller en i smaken när det kommer till utseenden är såklart subjektivt, men de uppfattade inte ens att andra kunde tänka på mig som snygg. Deras ointresse förstelnade mig, och plötsligt insåg jag att alla mina invanda manér vilar på det faktum att folk uppfattar mig som attraktiv, att den jag pratar med förstår att jag har en sorts makt och anpassar sig efter det. Jag kom av mig, världen var inte längre öppen utan stängd, jag var begränsad och uttråkad och inte bara det, jag kände mig bortgjord, påkommen.
Jag tänker på den kulturdebatt där Nina Björk, Åsa Linderborg och Ann Heberlein för några år sedan berättade om hur det är att förlora sin skönhet, och jag tänkte då så mycket på att jag hade velat höra om hur det var när de var mitt i det. Exakt vad förlorade ni och exakt hur är era liv annorlunda nu? Det finns ett extremt rus i att känna sig snygg, i att människor märker en och bryr sig om vem man är utan att man behöver göra något särskilt för att påkalla denna uppmärksamhet. Och rus är lätta att bli beroende av, göra sig beroende av.
Men vad gör man åt det faktum att till och med spädbarn reagerar mer positivt på symmetriska ansikten? Hur kan samhället kompensera för det?
Debatten om förlorad skönhet skakade mig, om inte i grunden så i alla fall i en eller två av de bärande pelarna. Inte för att jag aldrig tidigare tänkt på att min nuvarande snygghet till stor del beror på min relativt unga ålder, utan för att det då slog mig hur mycket av vem jag är och vad jag har som vuxit runt och in i det att folk verkar uppfatta mig som snygg. Och vem kommer jag att bli när allt det där är över?
I dödsångest finns en livsälskan, något tveeggat i den skugga som alltid vilar precis bredvid ljuset. När jag älskar livet som mest skakas den fram, som ett svar på en fråga jag inte velat ställa. Det är en urvattnad bild, men jag känner det igen när jag känner mig som snyggast – en extrem rädsla för att förlora det som gör mig till mig, det som gör mig omtyckt och leder till enkel kontakt med andra människor. Förfallet är oundvikligt, för oss alla.
Jag talar av rent egenintresse, ur erfarenheten av att vara en framtida ful person. I golf finns handicap, för att mindre skickliga spelare ska ha en någorlunda chans mot de mer skickliga. Och det är väl samma sak man försöker göra med ett fungerande välfärdssystem. Men vad gör man åt det faktum att till och med spädbarn reagerar mer positivt på symmetriska ansikten? Hur kan samhället kompensera för det?
Inom psykologin finns sätt att mäta omedvetna fördomar riktade mot olika förfördelade grupper. De går ofta ut på att mäta hur snabbt man associerar olika ord med varandra, och det är lätt att känna uppgivenhet inför att samhällets ideal påverkar ens bild av andra hur ogärna man än vill. Men, för att få ut ett ”score” på hur trångsynt man verkligen är, fyller man också i sina medvetna och valda föreställningar som då tas med i beräkningen. Vi kan kompensera för den smärta vi som normernas ofrivilliga medlöpare orsakar andra, men inte utan att först erkänna att den existerar.
Myrna Lorentzson är skribent, poddare och psykologstudent.
