Inget är värre än att såra den man älskar
Har jag rätt att tycka att mitt ex är en idiot?
För några veckor sedan ringde jag mitt ex. Det har nu gått fyra månader sedan vi gjorde slut – efter 4,5 år tillsammans – och vi har hållit kontakten sedan dess. Hållit kontakten verkar vara en underdrift i sammanhanget, något jag förstått efter förbryllade blickar från vänner och bekanta när jag berättar om hur ofta vi hörs eller ses.
Den första tiden träffades vi en gång i veckan och efter ett tag en gång varannan. Sms-kontakt har aldrig kommit naturligt för honom, men när det gått tillräckligt lång tid utan att vi pratat skriver jag, och ibland han, ett meddelande i stil med ”hur mår du? hur går det med allt?” Eller så skickas en bild på något som har med vårt gemensamma liv att göra: en polaroid som grävts fram eller framstegen som gjorts med bygget av hans mammas pergola vi påbörjade förra sommaren. Ett liv som lika mycket som det slutat existera, på ett sätt existerar mer än någonsin.
Jag flyttar in i en studentlägenhet på Kungsholmen och den nya killen hjälper mig att bära lådor och möbler
Nu är han på Gotland för sommaren och jobbar, och därför bestämmer vi oss för att prata i telefon. Det känns viktigt att vi håller kontakten, även fast jag gråtit alla gånger vi setts förutom en. Detta är helt enkelt för att jag inte vill sluta ha honom i mitt liv bara för att han dumpat mig. Tanken på att det ens är en möjlighet, kanske till och med det mest sannolika för de flesta som gör slut, känns så svindlande att jag knappt kan formulera dess konturer. Jag förstår inte hur det funkar, att gå från att spendera varje dag tillsammans under ett halvt decennium till att inte höras alls? På en månad? Ett år? Aldrig igen?
Under samtalet kommer vi in på kärleksrelationer, ett ämne som på något sjukt sätt funkar eftersom vi båda träffat någon ny, och jag frågar om det finns något han känner att han verkligen vill göra annorlunda med sina framtida romantiska intressen. Han säger att han vill sluta vara rädd, våga bli beroende av någon, och jag känner mig för första gången sedan vi gjorde slut arg på honom.
Precis efter vårt uppbrott postar jag om det i något sorts pressmeddelande på Instagram i stället för att ringa en kompis, eftersom jag lider av den intressanta kombinationen svårt med integritet + dålig på riktig intimitet. En bekant svarar något i stil med att han är en idiot. Jag är ensam när jag läser meddelandet, så det är svårt att ”bli tyst”, men jag blir tyst. Hon har med sitt meddelande gett mig chansen att testa en känsla. Jag lutar mig närmre, känner lite på materialet och håller upp det mot min kropp. Hur skulle det vara om jag bestämde mig för att gå med på den verklighetsbeskrivningen? Att jag har rätt att vara arg på honom, tycka att han är en idiot?
Tiden efter vår separation är speciell, inte bara för att jag saknar mitt ex så mycket att det gör ont. Jag saknar hans familj, vårt liv tillsammans, min normala verklighet. Om man är en person som inte tål förändring är ett uppbrott ett eget litet helvete, eftersom nästan inget med ens vardag blir kvar. Allt bryts upp i nya rutiner, den person man känner bättre än sig själv är inte längre tillgänglig och nästan värre, man måste flytta.
Men den är också speciell eftersom jag relativt kort efter vårt uppbrott blir kär i någon annan, vilket genuint chockerar mig. Hur är det möjligt att gå från att vara säker på att man aldrig igen kommer känna något för någon, till att bara några veckor senare inte kunna tänka på något annat än när man ska få svar på ett sms? En vag och olustig förnimmelse av att inte kunna lita på mig själv sprider sig, mina känslor är uppenbarligen dåliga vägvisare och jag letar efter andra saker att hålla i.
Med mitt ex pappas inlogg kommer jag fortfarande in på DN
Jag flyttar in i en studentlägenhet på Kungsholmen och den nya killen hjälper mig att bära lådor och möbler. Efteråt tar vi en lång promenad i mina nya områden, områden som absolut inte är mina. Stockholm känns stort och lummigt, det är början av juni och allt är illgrönt på sättet som påminner om skrik och illamående. Det är fruktansvärt vackert.
Den nya killen, som själv bott här för några år sen, visar mig runt. Jag känner mig som på besök i mitt eget liv. Vi går hand i hand längs med Hornsbergs strand och jag kommer på mig själv med att tänka jag hoppas inte jag förstör detta också. Tanken förvånar mig. Jag visste inte att jag kände att det var jag som förstört min tidigare relation.
Frågan vad som händer i det mellanmänskliga mötet har alltid intresserat filosofin. För jaget blir en annan person alltid the other, menar många.
Den fransk-litauiska filosofen Emmanuel Levinas såg detta spegelvänt. För honom var det inte det egna jaget som var det intressanta, utan den andres jag. Det mänskliga ansiktet är något unikt, menade han, i vilket det mest akuta inte blir vårt främmandeskap för den andre, utan snarare deras främmandeskap för oss.
Ett ansikte avslöjar sårbarhet och försvarslöshet. När vi får kontakt med någon annan, och inser att den kan skada oss, är nästa insikt i en logisk följd att vi lika lätt kan skada den. Jag behöver knappast påpeka att vår tid är så pass präglad av självförbättring att den når ända ut i de mellanmänskliga relationerna. Allt som skaver måste bort. Men tänk om den negativa energi vi vill rensa ut inte finns i andra, utan i oss själva? Tänk om vår rädsla för andra inte handlar om att vi är rädda för dem, utan att vi känner deras rädsla för oss?
Med mitt ex pappas inlogg kommer jag fortfarande in på DN. Där läser jag en intervju med Anders Hansen med rubriken ”Jag hör till dem som inte blir kär så ofta”. Jag skulle vilja beskriva honom som ansiktet utåt för vår samtid. Allt går att mäta, allt blir till i siffrorna. Idag tog jag såhär många steg, det var såhär många dagar sen jag drack alkohol. Jag relaterar, också jag försöker lägga så pass mycket energi på det som går att kontrollera, att det som inte går att kontrollera försvinner. Det funkar sällan.
Jag svek honom
Precis som rubriken hintar om verkar han leva ganska ensamt. Även det förstår jag. Ensamhet är enklare, renare. Intervjun inleds med ett stycke som berättar att han varje söndag hela vintern tvångsmässigt sandar utanför sin mammas hus, eftersom han är så rädd att hon ska ramla. Och jag undrar om anledningen till att han ägnar hela sin offentliga gärning åt att flytta fokus från själen, är för att han är rädd för sin egen själ.
Är Anders Hansen lika rädd som jag, bara mer driftig? Rädd för att vara nära en människa, inte på grund av vad denna människa kan göra mot honom, utan för vad han kan göra mot denna andra människa.
Ilska är en svår känsla. Kanske för att alla vet hur obehagligt det är att vara på den mottagande sidan. I kärleksrelationer är det lite annorlunda, där finns en accepterad ilska som är direkt kopplad till att bli lämnad. Ens ex är alltid ett svin, han har alltid gjort fel, han har aldrig varit förtjänt av en.
När vi pratar i telefon ställer mitt ex frågan tillbaka till mig: vad vill jag göra annorlunda i framtida relationer? Och jag säger det utan att tänka, att jag inte vill vara självisk på det där sättet jag kan vara. Jag fortsätter prata, för jag märker att det händer något i mig. Jag pratar om hur det var när jag 1,5 år in i vår relation lämnade honom för att jag blev kär i någon annan, något jag förvisso ångrade mindre än ett dygn senare, men då var skadan redan skedd. Jag hör mig själv säga ”och jag tror inte du någonsin litade på mig igen efter det”. Jag tystnar igen, känner hur ilskan släpper. I dess plats finner sig sorgen.
Jag har alltid tänkt på hans velighet som något i honom, ett drag i hans personlighet. Men när jag nu nämner det vi aldrig tidigare nämnt, att vår relation inte återhämtade sig efter mitt snedsteg, känner jag att det kanske inte är så konstigt att han inte kunde, vågade eller ville satsa på vår relation. Jag svek honom.
Ilska är dock skönare än sorg, för i ilska finns ingen ömsesidighet. Man är inte arg på någon man känner att man själv sårat. Kanske är det därför så många blir arga när de gör slut, det gör för ont att erkänna att man är två i en relation, och att man i de flesta funktionella sådana sårar varandra ungefär lika mycket, gör lika många misstag som till slut leder fram till ett uppbrott.
Kanske är det inte alls konstigt att jag bara några veckor efter vi gjort slut kan bli kär i någon annan, eftersom jag till och med under vår relation inte bara blev kär i andra utan också agerade på de känslorna. Och varför gjorde jag det? Saknade jag något? Berodde det på något i mig eller uppstod det mellan oss?
När man är tillsammans med någon är det inte längre möjligt att urskilja varandras misstag, vem som började göra fel. Allt är ett enda stort misstag. Sorg är svårt, svårare. Sorg kräver erkännandet av ansvar. Och det finns inget värre i hela världen än att behöva erkänna att man skadat en människa man älskar.
