Maduro hoppas på gud när folket har tröttnat

Som vanligt förklaras problemen med konspirationer

I Venezuela finns både en tidning och ett tv-program med ”Supermustaschen” Maduro.

Det finns de som misstänker att Nicolás Maduro med berått mod strävar efter att ta död på själva tanken om socialism i Latinamerika.

Hector Navarro, en socialistisk veteran som var både utbildnings- och energiminister under Hugo Chávez, är en av dem som gör det.

När jag pratade med honom för ett par år sen på Universidad Central i Caracas påstod han att ingen i Venezuela gjort större skada för socialismen än Nicolás Maduro.

– Enda förklaringen, sa han, är att det är CIA som styr honom.

Ett lite hisnande påstående som nog mest illustrerar att Hector Navarro ingår i samma tradition som Nicolas Maduro där problem gärna förklaras med konspirationer. Helst med CIA som spindeln i nätet. Som nu, när valmyndigheten, efter en dryg vecka, ännu inte publicerat några protokoll från vallokalerna som understödjer dess påstående att Maduro segrade i presidentvalet den 28 juli.

Som efter Hugo Chávez död då han påstod att USA “planterat” cancern

Orsaken till tystnaden är, hävdar Maduro, att valsystemet som med stolthet, och med rätta, beskrivs som ett av det bästa i världen, utsatts för ett sabotage som letts från … Nordmakedonien, med CIA:s stöd.

– Vi försvarar oss mot en cyberfascistisk och kriminell statskupp, påstår Maduro.

 

Samtidigt gratulerar han militär och polis för att ha gripit över 2000 demonstranter, beskriver sin regering som en perfekt civil-militär-polisiär allians och hotar sin motkandidat i presidentvalet, den 73-årige tidigare ambassadören Edmundo González, som enligt de protokoll oppositionen publicerat vann en överlägsen seger, med fängelse.

Nicolás Maduro har varit president i elva år. Dessförinnan var han utrikesminister i sex år. År fyllda av konspirationer. En del verkliga, de flesta inte. Varje gång har han, liksom nu, rört sig som fisken i vattnet. Som på det mest självklara sätt vet att peka ut de skyldiga. Som efter Hugo Chávez död då han påstod att USA “planterat” cancern.

Samtidigt var han lite mystisk, känd för sina andliga ambitioner

Eller som nu, med det påstådda sabotaget med ursprung i Nordmakedonien, som det inte finns minsta belägg för. Eller som när det elektriska systemet i Venezuela, som brukar hållas fram som Latinamerikas mest avancerade, bröt samman för ett par år sen. Nicolás Maduro påstod först att det utsatts för en cyberattack, därefter en elektromagnetisk attack och slutligen att själva hjärtat i systemet utsatts för beskjutning av krypskyttar – konspirationen av den fascistiska oppositionen med stöd av USA.

Att det kunde vara brist på underhåll som fackföreningen på elbolaget varnat för under flera år, var det ingen som brydde sig om att ens svara på. Istället sattes fackföreningens ledare (en välkänd kommunist) i fängelse, och produktionsledningen ersattes med militärer.

 

Första gången jag stötte på Nicolas Maduro var i Mexiko när han fortfarande var utrikesminister. “Cara de palo” (Stenansikte), var min spontana reaktion. Han svarade inte på frågor, utan höll istället långa utläggningar om USA-imperialismen och använde sin längd, nästan två meter, som argument för att avfärda eventuella följdfrågor.

Samtidigt var han lite mystisk, känd för sina andliga ambitioner. Han var följeslagare till den indiske gurun Sai Baba och talade ofta och gärna om Guds vilja, precis som hans chef Hugo Chávez.

Med undantag för året som busschaufför har Maduro varit politiker på heltid

Men Nicolás Maduro hade också gått på det kubanska kommunistpartiets kaderskola Ñico López i Havanna, som är ungefär lika effektiv som Stalins motsvarighet i att utbilda kadrer som kan vinna massorna för revolutionen. Men förmodligen var det därför som Hugo Chávez utsåg Maduro till sin efterträdare innan han dog. Han var, i kubanernas ögon, politiskt mer pålitlig än någon från den militära kofradia som Chavez själv kom ifrån. Och allt sedan Hugo Chávez kom till makten var ju Kuba “ett hav av lycka” som Venezuela var tacksamt att lära sig av.

Nicolás Maduro beskriver sig stolt som Hugo Chávez son. Han klär sig gärna i militäruniformsliknande kläder, lägger upp fotografier där han promenerar med grupper av militärer som vore han en av dem. Men hans försök att reproducera Chávez karisma har mest varit patetiska. Som när han påstod sig tala med Chávez via en fågel i hans trädgård. Eller som när han dansar salsa på scenen som en slags motsvarighet till Chavez spontana utbrott i sång.

 

Kompensationen för hans bristande karisma har varit att presentera sig som arbetarpresidenten, el presidente obrero, mannen av folket. Men hans jobb som busschaufför inom Caracas T-banesystem var inte särskilt långvarigt och ingick i den proletariseringskampanj som det maoistiska partiet Liga Socialista, som han då var medlem i, just hade satt igång för förankra sig inom arbetarklassen. Med undantag för året som busschaufför har Maduro varit politiker på heltid. Och han har lärt sig väl hur makten fungerar.

På senare tid har el presidente obrero glidit i bakgrunden. Istället har det lanserats en tecknad serie av honom både i TV och som tidning: “Super-Bigote” (Supermustachen), en slags venezuelansk stålman.

Men ännu mer har han lyft fram sin nära relation med gud. Som bevis har han lagt upp en målning på sin webb, där han står vid ett fartygsroder med Jesus bakom sig. Han håller en hand på rodret och en på Maduros axel. ”Jag har gud på min sida”, har Maduro förkunnat i alla tal som han har hållit efter valet. Som en garanti för hans seger. Att påven Franciskus, liksom många andra statsöverhuvuden, vädjat om att valprotokollen ska offentliggöras för att sanningen ska klargöras, bryr han sig inte om.

Dessutom är det framförallt via de evangeliska frikyrkorna som han odlar sin relation med gud. Strax före valet höll han ett bönemöte i direktsänd teve. Tillsammans med en grupp frikyrkopastorer avslutades det med att Maduro med slutna ögon tackade gud för att Venezuela går en lysande framtid till mötes.

Hade månne Hector Navarro rätt?

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.