Den vrålande poeten som kom till finrummet
Isländske Eiríkur Örn Norðdahl har jämförts med Snorre Sturlasson
Här hittar vi Islands hetaste författare – boende med fru och barn i Sverige.
Romanaktuella Eiríkur Örn Norðdahl, 44, har gjort den långa resan från rökiga klubbar till kulturens finrum:
– Jag skulle egentligen föredra att ha mindre förväntningar på mig, säger han.
En två meter lång man med svart plommonhatt kommer gående nerför Kungsgatan i Västerås.
Oväntat nog är det ofta här en av Islands mest omskrivna författare går att hitta. Det senaste året har Eiríkur Örn Norðdahl, 44, helt och hållet bott i Sverige, tillsammans med sin fru och deras två barn:
– Vi är lite av en zigenarfamilj, vi har bott i Norge och Vietnam också. Vi åker ofta till Sverige på somrarna. Min fru är delvis från Västerås, och vi bestämde att våra barn skulle få gå åtminstone ett år i svensk skola. Så nu har vi varit här ett år, men snart åker vi tillbaka till Island, säger Eiríkur på felfri svenska när vi träffas över en kaffe.
När du läser dessa rader har Eiríkur med andra ord sannolikt återvänt till sitt hemland, mer bestämt Ísafjörður – ett litet samhälle på nordvästra Island med cirka 2 600 invånare där han växte upp. Det är också där Bron över Tangagata utspelar sig, en bok som har beskrivit som en kärleksförklaring till hans barndomsrötter.
Skulle du hålla med om den beskrivningen?
När min son var två fick han frågan ”Vad jobbar din pappa med?”. Han svarade: ”Pappa går runt och skriker på människor”
– Ja, det skulle jag absolut göra. Jag hade inte skrivit så mycket om Ísafjörður, eller om min tillvaro där. En del av min bok Ondska utspelar sig där på 1970-talet, annars är det nästan inget. Boken kanske är mest en kärlekshyllning i att den dokumenterar ett ställe jag älskar i dess nutid och med dess fläckar och finheter, säger Eiríkur.
Bron över Tangagata handlar om Halldór, som är tillfälligt arbetsbefriad på grund av ett produktionsstopp på räkfabriken där han jobbar. Halldór ägnar dagarna åt att sitta i köket och blicka över gatan mot grannen Gyða som han är förälskad i.
– En morgon satt jag vid mitt frukostbord hemma i Isafjördur, med min gröt och datorn öppen. Jag tänkte ”vad fan ska jag skriva om”. Så jag utgick från det ögonblicket, det är som att dra i en liten tråd och sen kan den där tråden räcka i 600 sidor, säger Eirikur.
Att Eiríkur Örn Norðdahl idag räknas som en av de mest ansedda prosaförfattarna på Island var det nog inte många som hade kunnat tro i början av 00-talet. Då var han mest känd som en avantgardistisk poet och spoken word-artist, vars galna framträdanden påminde mer om punkkonserter än poesiuppläsningar:
– Jag hade en tio minuters ljuddikt som jag skapade utifrån ett kollage av texter och jag skrek hela texten med full kraft. Jag svettades så mycket, jag blev så röd och äcklig. När min son var två fick han frågan ”Vad jobbar din pappa med?”. Han svarade: ”Pappa går runt och skriker på människor”, berättar Eiríkur med ett skratt.
Steget kan tyckas långt från att vansinnesvråla på små rökiga klubbar i Reykjavik till att accepteras i kulturens finrum. Men när Eiríkur Örn Norðdahl släppte romanen Ondska 2012 förändrades hans liv i grunden. Boken – ett 565 sidor långt epos vars handling växlar mellan nazisternas härjningar i Litauen på 1940-talet och nutidens högerextrema miljöer på Island och i Europa – hyllades unisont av kritikerna och gjorde Eirikur till hela Islands litterära älskling:
– Den nominerades till pris och översattes i hundratusen språk. Plötsligt fick jag inbjudningar till ordentliga litteraturfestivaler, och inte konstiga avantgardefestivaler. Men jag skulle egentligen föredra att ha mindre förväntningar på mig – inte för att jag har ett enormt kändistryck på mig, men ibland känns det som att folk vill att jag skriva på ett visst sätt. Mina romaner är väldigt olika sinsemellan, säger han.
Eiríkur Örn Norðdahl har varit nominerad till Nordiska rådets pris och belönats med såväl det isländska litteraturpriset som Prix Transfuge. Även här i Sverige har han hittat en publik; i dag finns fem av hans böcker översätta till svenska.
En av hans största, svenska beundrare var den folkkära författaren Bodil Malmsten (1944–2016), som bland annat kallade hyllade Ondska och kallade den för en ”enastående samtidsroman”:
– Jag träffade henne aldrig, men vi brevväxlade länge. Bodil var en otroligt rolig människa. Vi bodde i Vietnam ett tag på den tiden, och hon hade bott där tidigare så vi skrev ofta om det till varandra. Jag skickade henne faktiskt två av mina opublicerade manus på svenska strax innan hon dog. Hon bad mig att skicka dem, för hon hade inte hunnit läsa dem annars, berättar Eiríkur.
Om man googlar Eiríkur Örn Norðdahl ser man ofta att han har kallats ”Snorre Sturlasson för det 21:a århundradet”, vilket är som att en svensk nutidsförfattare skulle jämföras med både Strindberg och Bellman. Skalden och historikern Snorre Sturlasson (1179–1241) skapade klassiska verk som Den yngre Eddan och Heimskringla, och har en närmast mytologisk plats i den isländska kulturhistorien.
Var det du själv som kom på den liknelsen?
– Nej, försäkrar Eiríkur och skrattar förläget.
– Det var något som sades om mig i isländsk tv, men inte på det sätt som många tror. Jag gav ut en bok 2007, där nästa varenda sida består av dikter på olika, avantgardistiska versmått. Så på sätt påminde boken om det Sturlasson gjorde…