Sandra Beijer bygger bara sitt varumärke
Jag älskar hennes blogg men det här är platt och ointressant
I förra veckans avsnitt av Babel får vi följa bloggaren Sandra Beijer i processen bakom hennes nya projekt ”Tjejdikter”. Det är ett musikalbum som släpptes under Bokmässan tidigare i höst, där det spelades live och gjordes intervju på Fredrik Strages scen. ”Tjejdikter” är en fiktiv artist, en tecknad kanin, och Beijer har nynnat fram melodier som sen utvecklats av en producent. Hon har skrivit texter - mininoveller eller dikter – som sjungs av kvinnliga artister som Jackie Mere och Ji Nilsson.
Jag har läst Sandra Beijers blogg varje dag i över tio år, den är Sveriges bästa. Hon beskriver kärlek, hjärtekross, ilska och sorg på ett klockrent sätt. Och hon är en av många bloggare som är skribent även utanför bloggformatet. I det här fallet använde hon sig, enligt henne själv, av sina kontakter och möjligheter för att hon hade lust. Hon hörde av sig till en skivbolagskompis och så var projektet igång.
Tänk att få en idé och kunna ro den i land tack vare den man är och den karriär man kämpat för. Jag hade gjort samma.
Om resultatet denna gång kan jag tyvärr inte säga så mycket annat än att det låter som dålig barnmusik. Platta texter och simpla melodier som varken berör eller förstör. Inte ens Dolces honungsröst lyckas få mig att känna något i låten ”Affären”.
Det lager lägst i atmosfären
Kallas kort för troposfären
Under det
Strax två kvarter
Finns coop:et just intill
Kollar jag bland mina privata YouTube-klipp kan jag hitta liknande låtar skrivna av mitt tonårsjag, framförda på ukulele. Fan vad skönt det är att jag inte sitter med de låtarna på Babel, hur kul det än var för mig att skriva dem när jag gjorde det. Större syfte än så behöver inte finnas för att skapa, vi kan skapa för skapandets skull.
Men ibland borde det stanna där.
I vår hyperindividualistiska tid måste varumärket pushas så hårt det bara går. Allt är branding. Bloggarna har egna sminkmärken som säljer slut trots att kvalitén inte är bättre än annat som finns på marknaden. De producerar kläder som alla bara måste ha, man vill leva som och uppgå i de influencers man följer. De ger också ut musikalbum. Men konst är ingen produkt, ingen vara. Det är förödande för kulturen att även den blir sekundär när konstnären är ett varumärke.
Vi har så många okända låtskrivare, artister, rappare som är poeter i Sverige. År lagda på skrivarskolor och låtskrivarkurser, vakennätter vid skrivbordet med en brinnande penna mot det papper som finns att tillgå. Berättelser, taktkänsla, förmågan att förena text och melodi. Men de har inte kulturpojkvänner som kan intervjua dem i Nöjesguiden. Inga namn värda att lyfta i Dagens Nyheter.
Ingen förtur till att få sina låttexter behandlade som den litteratur de faktiskt är. I stället pushar medierna fram några banala låtar utan någon som helst kvalité eller substans, skrivna av en bloggare som hade det som lustprojekt. ”Tjejdikter” är ännu en produkt i en kultur där det som spelar roll är att synas, att sälja, att vara ett namn.
Den enda som i slutändan gynnas är varumärket själv – Sandra Beijer.