Osmakligt pris till Putinpropaganda
Sean Bakers film ”Anora” är bara korkad
Regissören Sean Baker har gjort sig känd som det amerikanska trasproletariatets lilla solstråle. I filmer som ”Tangerine”, ”Red rocket” och ”The Florida project” skildrar han Amerikas mest utsatta miljöer, men med en färgpalett tagen från ”Trollkarlen från Oz”. I veckan öppnar hans senaste film ”Anora” Stockholms filmfestival och Baker kommer dit för att motta Stockholm visionary award. Det är ett katastrofalt beslut – för ”Anora” är inget mindre än ett haveri.
Filmen skildrar en vecka i sexarbetaren Anis (Mikey Madison) liv. Det är en svart komedi där hon möter sonen till en rysk oligark, Ivan (Mark Eidelshtein) som friar till henne. Snabbt kommer familjens två gorillor efter paret – som mest vill knulla, lyxshoppa och ta ketamin på privatplanet – för att annullera äktenskapet. Tonaliteten i filmen påminner om Sofia Coppolas: detta är Roms sista dagar, fattigbönderna drömmer om bakelser och adeln lever i fullkomlig alienation.
Var ska man börja? Det första som slår mig är att ”Anora” är en mer konventionell film än Bakers tidigare. Innan har han inte använt sig av början, mitt och slut – ”The Florida project” var till exempel som ett långt sommarlov i rännstenen bakom Disneyworld. Men när han nu använder en dramaturgisk båge blir det uppenbart att Baker inte är någon engagerad realist. Utan en registrerande naturalist som skildrar människor som jagar den amerikanska drömmen, men har dåliga förutsättningar att fånga den. Att i en sådan film använda den ryska kleptokratin som en glittrande potemkinkuliss framstår milt sagt som osmakligt. Festivalens jämförelse med Ken Loach finner jag nästan stötande.
”Anora” påminner en hel del om Coppolas ”Marie Antoinette”. När jag såg den undrade jag förbryllad vad det var för pucko som kommit på idén att rikta ett genusperspektiv mot l’ancien régimes mest reaktionära marionett. Visst, det var säkert skitjobbigt att vara kvinna i det franska kungahuset. Det var säkert påfrestande för Hitler att vara vegetarian i sin krigsbunker också – men vem fan bryr sig? På ett liknande sätt sker det en sorts samhällelig kortslutning i ”Anora” där det individualpsykologiska perspektivet är allenarådande. Som tittare börjar jag nästa längta efter att Klumpe och Dumpe ska tuffa till sig och köra hem snorvalpen till Ryssland så han får jobba lite för de stulna pengarna. Fan, landet har ju en skitstor armé som behöver finansieras. Var håller tjekan hus när man behöver dem? Ja, ni fattar: bristen på samhällskritik gör filmen korkad.
Jag mejlar med den litauiska filmarbetaren Edvinas Pukšta. Han är rasande över hur ”Anora” hyllats i väst. Kritikerskrået tycks helt omedvetet om att tre av fyra skådespelare i filmen är putinister som deltar i Kremls propagandamaskineri. Den enda skådespelaren som aktivt stöttat Ukraina – Aleksej Serebrjakov – har vägrat att marknadsföra filmen och närvarade inte på premiären i Cannes.
Pukšta påpekar också att ”Anora” är full av ryska svärord som litauiska ungdomar använder för att vara coola. ”Hur tror du att det känns för oss litauer att se en film där putinistiska skådespelare är på ett spännande äventyr i USA, spelar krigsspel på sitt Playstation och använder ball rysk gatuslang? I Litauen har ingen biograf velat ta i 'Anora' med tång”.
Att Stockholms filmfestival väljer att belöna Baker med just Stockholm visionary award framstår som särskilt smaklöst. I pristexten beskrivs han som en ”skicklig skildrare” av ”modern arbetarklass”. Har Chat GPT skrivit detta? Mig veterligen är prostitution äldre än de grekiska statsstaterna.
Att ”Anora” uttryckligen kallas för ”visionär” får mig att vilja citera Brecht: ”Vad är det här för tid, när ett samtal om träd nästan är brottsligt, eftersom det innebär tystnad om så mycket grymhet”. Sen inser jag att sådana subtiliteter inte behövs. Baker har nämligen, på X, kommit ut som anhängare av Israels krig mot Palestina.