Vår ätstörda samtid tar med sig språket i fallet
Stödkorven ersätts sakta av en muskelmellis
Proteinpudding är svenskans fulaste ord. En makromolekyl och en obehaglig konsistens i en osmaklig symbios. Men jag hatar också allt vad det står för.
Dess historiska anfader – stödkorven – är däremot det vackraste. En snabb vurre i farten för att stå sig till middagen. Korv är ett roligt ord. Det bara är det. Och tryggt. Stödkorv är nästan en tautologi.
Vår samtid har förkastat njutningen och kapitulerat för fitnessamhället och dess sanktionerade folkhemsätstörning, som gjort det helt normaliserat att smälla i sig glädjelösa substitut till grejer eftersom de nästan smakar som den verkliga varan. Intalar vi oss själva. Men vi vet alla att de i själva verket smakar skit. En verklig chokladpudding slinker väl endast ner om man är under fem år. Jag är själv inte oskyldig, det ska gudarna veta. Jag har sedan länge hypnotiserat mina smaklökar i villfarelsen att aspartam är godare än socker. Den livslögnen kommer jag förmodligen att ta med till graven.
Vad fiskar jag efter med detta? Jo, att bara för att vi lever i en kroppsfixerad tidsepok så behöver vi inte ta med oss språket i fallet. Långsökt? Inte så värst ändå. Puddingen, eller kanske främst dess förhatliga kusiner, shaken och den avlånga ”biten” besudlar även språkbruket. Nyligen diskuterades det här på Aftonbladet hur vi ska skriva proteinbar i plural. Om du tycker att det är enkelt kan du ju tänka ett steg till – bestämd form plural.
Nej, vi kan såklart inte skriva proteinbarsen. Och jag vet, vänner av ordning kommer att säga att vi bör skriva proteinkakor som försvenskat alternativ. Men det är inte vad samtalet bör handla om. När vi fastnar i diskussioner om ”urholkning av språket”, borde vi som mediehus ägna oss åt att uppfinna bättre ord. Utan oss ingen nakenchock eller snösmocka.
Vårt uppdrag är att förmedla nyheter och förklara världsläget – men det skadar inte om vi utmanar de språkliga gränserna lite. Inte för att väcka den interna björn som sover men när vi nyligen benämnde den norske skandalsonen Marius Borg Høiby som ”bonusprinsen” var vi inte helt överens om det var ett rimligt begrepp eller inte. Personligen tycker jag absolut att man är bonusprins om man är bonusson till den blivande kungen, men därom tvista de lärde.
Så för att återgå till det braskande ärendet om ”baren”. Jag föreslår det begripliga, svenskspråkiga och lite mer lattjo paraplybegreppet muskelmellis. Det är precis vad det är: ett mellanmål för att få svällande latissimus dorsi. Och som förklarar vår samtid. Vi är folk av en ytlig tid – och vi accepterar det ödet – men vi behöver våra själlösa kalorier för att växa.
Det är inte stödkorvsnivå – men åtminstone ett lingvistiskt lyft.