Ordet folkmord betyder inte längre någonting
Språket räcker inte till för att förstå världen
De senaste årens politiska debatt har i mångt och mycket fokuserat på en tilltro till fakta. Politiker faktagranskas, meningsmotståndare uppmanas att ”ta debatten”, allt med hoppet om att sanningen kommer segra så länge den bara avtäcks – att om en person ser hur det ligger till kommer hon snart att se ljuset, förstå.
Det är en föreställning som är djupt rotad i berättarkultur världen över. Aristoteles kallade den för anagnorisis, en plötslig insikt som helt förändrar dramats spelplan (i fiktionen ofta genom att en karaktärs sanna identitet tvärt uppdagas). Vi vet förstås att verkligheten sällan inrättar sig som en roman eller en film. Men ändå, skriver den brittisk-palestinska författaren Isabella Hammad i den uppmärksammade nya essäboken ”Recognizing the stranger – on Palestine and narrative”, är vår dragning till det narrativa stark när vi försöker sortera och förstå världen omkring oss.
Hammad har ett särskilt intresse för just anagnorisis som litterärt verktyg; den sortens vändpunkter spelar en viktig roll i hennes två prisbelönta romaner ”Parisaren” och ”Vålnaden in” (Norstedts, i svensk översättning av Alva Dahl). Den nya boken är baserad på ett föredrag hon gav i slutet av september 2023 som en del av Columbia Universitys årliga föreläsning till minne av Edward W. Said, där hon frågar sig om det är på grund av Palestina som hon är så fascinerad av det som låter en berättelse ta en helt ny vändning.
Den palestinska kampen för frihet, värdighet och säkerhet har nämligen pågått så länge, noterade hon i september, att den läckt ut över gränserna för den narrativa form som låter oss förstå 1900-talets andra antikoloniala rörelser. Deras sista akt, självständigheten, anlände för flera årtionden sedan. Ibland har det senaste årets fokus på Hamas våld den 7 oktober överskuggat det länge pågående och stadigt förvärrade våld som föregick den. Med ett fåtal av många exempel från Hammad: år 2022 var det dödligaste året för palestinier sedan 2005, och år 2023 satt 1 200 palestinier i israeliska fängelser, utsatta för tortyr och förnedring, utan att ha blivit åtalade för brott. Vilken sorts anagnorisis skulle kunna ge palestinierna det självbestämmande som FN redan år 1974 deklarerade var deras rätt?
I sin essä beskriver Hammad hur många palestinier vigt sina liv åt att skapa just sådana igenkänningsmoment, åt hoppet att om bara personer från utsidan ser hur de tvingas leva under det som bland andra Amnesty International kallar för apartheid, kommer någonting förändras så att en tredje akt av frihet och jämlikhet kan följa. Ett exempel är Palestine festival of literature som bjuder in författare från hela världen för att delta i panelsamtal och uppläsningar under kvällarna och att dagtid besöka platser som Hebrons vägspärrar eller staden Lyd, där över 400 palestinier massakrerades av israeliska soldater 1948.
Många av gästerna upplever resan som världsomvälvande, skriver Hammad. Men när hon själv bevittnade deras känsla av uppenbarelse var det delvis med en känsla av förtvivlad déja vû, en igenkänningsscen hon sett gång på gång utan att det lett till någon materiell skillnad. I bokens efterord, författat i januari 2024, beskriver hon hur både allt och ingenting har förändrats. Allt fler experter beskriver i dag Israels aktioner i Gaza som ett folkmord, och hundratusentals protesterar världen över. Ändå fortsätter framför allt USA att finansiera bomberna med åtminstone 17,9 miljarder dollar i bistånd sedan attacken mot Gaza började. Igenkännandet har inte lett till den tredje akt som följer berättelsens anagnorisis.
I USA deklarerar många väljare, i synnerhet de yngre, att de inte kan rösta på Demokraterna
Titelns ”recognizing” kan betyda både att inse och att känna igen, men det kan också ha meningen att erkänna, som i att erkänna rätten till självbestämmande. I det sammanhang Hammad skriver om är de två första betydelserna tomma om de inte följs av den tredje, juridiska. Men även lagar är förstås meningslösa – blott ord i en berättelse – om de inte följs. Då, skriver Hammad, blir erkännandet inte mer än en språkhandling, ”där ord och ceremonier får ersätta materiella gottgörelser”.
Palestinierna har länge befunnit sig i detta gränsland där orden förlorar kontakten med verkligheten. Där ter sig världens demokratiska organ katastrofalt skröpliga. Allt fler av de som tar del av de bilder och videor som kommer ur Gaza står nu i samma gränsland. I USA deklarerar många väljare, i synnerhet de yngre, att de inte kan rösta på Demokraterna, ett parti som hävdar att de arbetar ”outtröttligt” för eldupphör samtidigt som de mot majoriteten av sina egna väljares önskan fortsätter skicka vapen till en regering de vet begår krigsbrott.
Fakta, skrev Edward Said i essän ”Permission to narrate”, ”talar inte alls för sig själv, utan kräver ett socialt accepterat narrativ för att de ska absorberas, upprätthållas, och cirkuleras”. Som Hammad noterar är berättelsen om demokrati, rättvisa och frihet i sönderfall världen över, och vad som händer i Gaza kommer vara avgörande för hur fortsättningen skrivs.
Kira Josefsson är skribent och litterär översättare, bosatt i New York