Jag kanske ska göra slut med Love is blind
Det slutar vara harmlöst när man hör deltagarnas vittnesmål
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2024-10-30 05.00
Drama är bäst när man inte själv är inblandad. Det finns något mänskligt i att lära sig av och gotta sig i andra människors livsöden. Det ska kännas tillräckligt verkligt och nära för att man ska kunna relatera, men så långt borta att det inte påverkar ens eget liv. Reality-tv ger oss det i koncentrerad form och själv kan jag inte få nog av det. Jag önskar att jag kunde injicera känslan av att följa riktiga människors tafatta försök att hitta äkta kärlek på tv. Fylld av känslan av överlägsenhet som man bara kan få av produktionens slipade regissering och klippning.
Men jag får en dålig eftersmak när Netflix bara i år har sänt fem säsonger av ”Love is blind” medan drama- och komediserier ofta avslutas efter den första eller andra säsongen. Realityserier lockar Netflix eftersom att de inte behöver ta hänsyn till facken för skådespelare eller manusförfattare.
Förra året lamslogs Hollywood av en historiskt omfattande strejk av skådespelare och manusförfattare. De protesterade bland annat mot låg ersättning, kortare och mer otrygga uppdrag och försök att ersätta dem med AI utan kompensation. Till och med skådespelare i succén ”Orange is the new black” har behövt nöja sig med fickpengar som tack. Det har blivit svårare att försörja sig i industrin, vilket är en förutsättning för att talanger ska frodas. Om det inte förändras kommer vi att få färre serier som ”Narcos”, ”Succession” och ”Breaking Bad”.
I stället försöker Netflix varna facken: Sluta klaga. Annars ersätter vi er med ”The ultimatum”.
Det är inte första gången det händer. Efter manusförfattarnas strejker 1988 och 2008 skapades realityserier som ”Cops” och ”Big brother”. Den halvgenuina framställningen av riktiga människors drama har länge varit ett sätt för tv-bolagen att både fylla tablån och få ett övertag i fackliga förhandlingar.
Det är bäst att inte tänka för mycket på människorna bakom realityserierna. I ”The ultimatum: Queer love” testar fem par av kvinnor och ickebinära att hitta nya partners i gruppen. Målet är att de ska inse om de vill gifta sig med sin tidigare partner, en ny person, eller gå hem som singlar. Programmet blev så dramatiskt och toxiskt att det direkt fick kultstatus inom hbtq-communities. ”Serien är så bra och så oetisk”, har både jag och vänner utbrustit efter det femte filmade exemplet på abuse eller manipulation utan att deltagarna får stöd av produktionen.
De jobbigaste konflikterna ger bäst tv och de roligaste diskussionerna i mitt kompisgäng. Ramses, en av männen i den senaste säsongen av ”Love is blind”, framstår som en principfast men tjurskallig progressiv person när han ifrågasätter sin fästmös bakgrund i den amerikanska militären. Samtidigt vägrar han att använda kondom och tycker att det är ett problem att hans fästmö inte vill mysa eller ha sex när hon har pms. Det låter som en story från en av mina heterosexuella tjejkompisar. En manlig feminist med höga tankar om sig själv som oroar sig över sin egen njutning när en kvinna inte vill ta p-piller.
Det går att göra bra reality och ta hand om deltagarna
Samtidigt har Ramses ingen kontroll över hur han framställs. Vi vet inte om det är en rättvis bild av honom. Hans story kan bli en av snackisarna som bidrar till programmets framgångssaga. Men frågan är om en blygsam ersättning och en chans till kärlek är nog kompensation för att privatpersoner riskerar hela sina liv.
Organisationen UCAN, skapad av tidigare realitystjärnor, tycker inte det. De kämpar för mental hälsa och rimliga villkor för alla som är eller har varit med i reality-tv. Deltagare i ”Love is blind” vittnar anonymt om hur de inte fick information om vad de gav sig in på. De pressades och manipulerades under produktionen och kan inte tala ut på grund av sekretessavtal.
Till och med Bethenny Frankel, en av de första kvinnorna i ”Real housewives”, vill se förändring. I fjol ville hon skapa ett fackförbund för realitydeltagare. Människor signerar bort rätten till sitt privatliv med enorma risker för sin framtid utan att få en del av kakan.
Det är inte alltid bättre för de bakom kameran. Medarbetare på den svenska ”Race across the world” har vittnat om stress, långa arbetsdagar och minimal sömn. På instagramkontot TV:s baksida (@tvsbaksida) berättar mängder av personer om hur dåligt det fick dem att må. Målet är en hållbar tv-industri med rimliga villkor som inte traumatiserar människor på vägen. Om realitydeltagare lyckas organisera sig kan de inte längre användas som ett vapen mot skådespelare.
Oavsett om det kallas för skvaller, skitsnack, ventilering eller bara livsuppdateringar så dras vi till berättelser. Ju mer spännande och desto mer harmlöst för en själv, desto bättre. Men det slutar vara harmlöst när tävlande berättar om att de känner sig utnyttjade och traumatiserade. Det går att göra bra reality och ta hand om deltagarna före, under och efter produktionen.
Kärleken kanske är blind, men inte min mediekonsumtion. Om det inte blir bättre är det kanske jag som kommer att säga ”nej” till att titta på nästa säsong.