Elisabeth Ohlson var bättre än Jesus
Hon förde fram kärleksbudskapet i en modern värld
Elisabeth Ohlson var i viss mening faktiskt bättre än Jesus. Jag skriver ut detta påstående för att loda de provokativa djup i hennes fotoserie ”Ecce homo” som fortfarande finns där, ännu ett kvartssekel efter att hennes bilder briserade. Det jag menar är helt enkelt att hon var bättre än Jesus på att i en modern värld föra fram det allomfattande kärleksbudskap som faktiskt finns hos denna gestalt.
Ohlson var troende och en av dem som ville befria religionen från dess tvåtusenåriga konservativa och reaktionära arv. Och denna akt av sekularisering har bidragit till att släppa fram en mer progressiv religiositet. Glöm heller inte att hon befriade religionen från en lång, repressiv historia genom att frimodigt gå inte bortom utan rakt igenom dess hallar: I hennes porträtt och bilder dånar det av konsthistoria, särskilt barockens.
”Ecce homo” exploderade i Sverige, i världen på ett sätt som nästan inget svenskt konstverk någonsin gjort. Jesus bland homosexuella? De upprörda reaktionerna på fotosviten demonstrerade framför allt den avgrundslika brist på humor som kännetecknar den nedärvda, oreflekterade heligheten – från påven ner till många frikyrkopastorer – och som är typisk för all höger. Högerns humor har liksom aldrig kommit längre än 1917.
Jag tror sällan mitt leende varit så ondskefullt som när hon skapade bildmontaget på kungafamiljen där man kunde se drottning Silvia förskräckt försöka skura bort ett hakkors från golvet. Hennes i grunden karnevaliska humor kunde annars befria vem som helst: Jag har till exempel aldrig sett Magdalena Andersson så avspänd som på Ohlsons foto av henne liggande avslappnad i en soffa. Det togs långt innan hon blev partiledare för S. På fotot ser hon ut som om socialismen äntligen segrat, bara det en svindlande tanke.
Omtumlande dagar nu. Suzanne Osten gick bort häromdagen, nu Elisabeth Ohlson, efter att ha drabbats av obotlig cancer. Två provokativa socialister och två karnevalsmakare – som vände på vad som är högt och lågt i detta samhälle – är borta. Elisabeth Ohlson lär in i det sista ha planerat en serie foton om döden. När jag såg det tänkte jag på det porträtt hon tog av Cornelis Vreeswijk på slutet, i Uddevalla, på en restaurang 1987: Det är som om den gamle och sjuke sångaren stirrar på en från andra sidan.
Nu har döden vänt henne bort från oss. Men bilderna finns kvar. De betraktar oss.