Om staten begränsar oss till 140 ord per dag
Sam Steiners pjäs cirkulerar kring språk, makt, kärlek och censur
Publicerad 2024-11-01 14.00
”Citron citron citron citron citron”
Vad skulle du göra om staten hindrade dig från att använda mer än 140 ord per dag? Hur skulle vi kunna leva våra liv? Vad skulle hända med våra relationer, med samhället och med demokratin om språket begränsades så hårt? Och hur skulle vi ens lyckas göra motstånd?
Detta är den filosofiskt, politiskt och konstnärligt intressanta premissen för brittiske dramatikern Sam Steiners prisbelönta och smarta pjäs ”Lemons lemons lemons lemons lemons”.
Den sattes upp på engelska i våras av Gest i Göteborg och har nu också fått premiär på svenska, på Fri scen, Kulturhuset stadsteatern. Detta tack vare det unga kompaniet Kanvas Scenkonst, som själva översatt pjäsen. Och man behöver ju bara blicka ut i världen för att inse hur nära verkligheten denna till synes absurda censuridé ligger. Hur totalitära stater bedriver åsiktscensur och hur olika folkgrupper fått sitt modersmål förbjudet eller diskriminerat genom tiderna.
Steget är också kort till vår digitala värld, där yttrandefriheten ligger i händerna på dem som kontrollerar kommunikationsmedlen, och där språket samtidigt förändras och utvecklas utifrån de digitala plattformarnas praktiska premisser och regelverk.
Ja, det finns mycket att reflektera över när man ser ”Citron citron citron citron citron”, i Fabian Hedlunds lyhörda och språkmusikaliska regi som tar denna absurda premiss på sceniskt allvar.
Här spelar Felix Boija och Katja Wester det ganska omaka paret Oliver och Bernadette, som träffas på en djurkyrkogård i samband med katten Dennis begravning. Oliver är musiker och aktivist, engagerad i motståndsrörelsen mot den nya så kallade ”Hyschlagen”, medan Bernadette är nybakad jurist och har sin egen karriär och klassresa som högsta prioritet. Men de blir så klart kära, och inleder ett komplicerat liv av ordransonerade konversationer.
Scenografen Ylva Norlin har anlagt en gultonad catwalk som symboliskt delar scenen i två olika sidor. Scenbilden speglar såväl parets vardag och relation, som deras initialt polariserade syn på allvaret i detta frihetsingrepp. Innan lagen träder i kraft antar Bernadette något slags försvarslinje, medan Oliver ser framför sig hur staten vill låsa in folket i ett ”lingvistiskt Gulag” med denna 140-ordsgräns.
De försöker anpassa sig till den nya verkligheten, och uppfinner egna uttryck som hjälper dem att hushålla med orden. Inleder varje möte med varsin siffra, för att stämma av hur många ord de har kvar för varandra. Relationens utmaningar matchas snyggt av manusets dekonstruerade, icke-kronologiska cirkelkomposition, där problem leder till nya problem just för att ordbegränsningen gör det så svårt att förstå, försonas och upprätthålla förtroende.
Att språk är makt i såväl samhälle som relationer manifesteras i exempelvis den scenen som gett pjäsen sin titel. När Oliver mitt under ett gräl får slut på ord, bränner Bernadette sitt sparade ordförråd på att rabbla meningslösheter, liksom för att jävlas och vinna fajten istället för att använda dem för att vårda relationen. Det blir tydligt att även ord som inte betyder något, betyder något, och att när vi slutar spara ord och samtalstid för varandra – slutar försöka förstå varandra – ja, då går det snabbt utför. För både kärleken och samhället.