Inte så great Gatsby
Bara skärvor kvar av F Scott Fitzgeralds roman i János Szász uppsättning på Göteborgs stadsteater
Publicerad 2024-09-15 14.11
I Göteborg säger vi bara ”Gatsby”. Så skulle man kunna sammanfatta den ungerske regissören János Szász teaterversion av F Scott Fitzgeralds sekelgamla ”The Great Gatsby”. För av den vidunderliga skönhet och det subtila vemod som präglar den korta men storslagna romanen finns bara skärvor kvar på Stadsteatern.
Berättelsen om den mystiske miljardären Jay Gatsby i palatset vid vattnet bortom Manhattan ångar av 20-talsglamour, individualism och framtidstro; av modernitet och nonchalant romantik. Strax under ytan virvlar (givetvis) mörkret i form av sex, lögner och en droppe rasideologi. Allt mynnar ut i en dödlig katastrof med en genial twist. Det är estetiskt, psykologiskt och dramatiskt fulländat.
Att som på Stadsteatern låta en likblek, närmast gotisk dimension dominera iscensättningen av Gatsby är lika oväntat som komplicerande. Det faller sig helt enkelt inte naturligt att sagans legendariskt extravaganta societetsfester illustreras av en handfull bleksminkade dansare med mjukisbyxor och svarta träningslinnen.
Dystopiska ljudmattor av metall parade med hiphopkoreografi som tycks anspela på offerriter är också långsökta grepp. Sådana val är snudd på obegripliga och förvirrar publiken, som till ansenlig del består av underbara kvinnor i 20-talsfransar och Isadora Duncan-sjalar. (Jag lider med dem.)
Det är så klart lockande att warpa klassiker just för att det handlar om magnifika berättelser som säger sanningar om människan. Men då gäller det att ha en djupgående, stringent vision. Det är fullt möjligt och vi har färska exempel på hur den slipstenen ska dras, som ”Quasimodo” på Folkteatern nyligen. Annars faller man lätt i den bekväma fällan att dekonstruera lite här och opponera lite där, för sakens skull.
Behållningen med ”Gatsby” är de individuella prestationerna, även om dialogen har ett förhöjt tempo och röstläget ligger lite högt, generellt sett. Niklas Falk delar berättarrollen som Nick Carraway med Emil Ljungestig i ett upplägg där den förre spelar åldringen som minns tillbaka och den senare agerar som ung, naiv centralfigur i det dramatiska nuet. Mycket snyggt. Falk håller föreställningen i upprätt läge med sin erfarenhet och sitt lugn, och det är spännande att se Ljungestig i en roll där han inte tillåts släppa loss sin komiska talang. Båda fungerar utmärkt och är väl synkroniserade med varandra.
Hannes Fohlin är perfekt som Gatsby, snyggt vacklande mellan distanserad halvgud på toppen av världen och tacky uppkomling, besatt av ungdomskärleken Daisy. Trots ett lite stelt, valpigt kroppsspråk lyckas Fohlin ringa in det klassiskt maskulina, magnetiska hos Gatsby utan att missa det sårbara och samtidigt bedrägliga i karaktären.
Även Anna Åström som spelar Daisy Buchanan fungerar perfekt i sin roll som skör madonnaarketyp i pågående fritt fall. Så snart hon får korn på sin insomnade passion kastar hon sig successivt men målmedvetet mot det mörka. Åström gör rollen med stor känslighet, som en inverterad Anna Karenina i sidenrosetter och (av nån anledning) pappajeans.
Scenografin är väl värd att nämna på plussidan tillsammans med ljus- och videodesignen. Man använder sig intelligent av den snurrande vridscenen och växlar bekvämt mellan glamourösa interiörer, en oljig bilverkstad, luxuös seglarmiljö och 70-talets Studio 54. Men det räcker som sagt inte för godkänt slutbetyg för Gatsby.
