Falk Richter uppfinner vridscenen på nytt

Mycket väsen och för lite blod i tyske regissörens metatolkning av ”Kung Lear” på Dramaten

Cecilia Djurberg

helskärm

Jag övervägde faktiskt att stanna hemma. Att skita i att ens gå och se ”Kung Lear”, när jag insåg att Dramaten fraktat hit tyske regissören Falk Richter för att göra en metateatertolkning av Shakespeares pjäs. Gäsp.

Det är inte lite ballsy av en regissör, oavsett härkomst, att hoppa in på stora scenen och megalomant självupptaget, liksom utan att blinka, göra ÄNNU en uppsättning av en klassiker enligt receptet ”teatergrupp sätter upp en klassiker.” Och liksom bara ”Watch me bränna fet budget på en riktigt läcker monokrom scenografi som liksom VISAR MEKANISMERNA BAKOM TEATERMAKERIET!” Igen! Utan att ha något unikt att säga, och istället bara: ”Se mig uppfinna vridscenen på nytt! Med video!”

Alltså, driver han med oss?

Falk Richter är så pass erfaren att han borde veta att det här är det absolut tröttaste greppet i världen. Annars kunde väl ändå Dramatens chef ha berättat hur uttjatat det är till och med i sömniga Teater-Sverige? Eller åtminstone upplyst Richter om att kommersiella Stadsteatern nyligen kramat ur de sista krystade metateaterdropparna ur exakt just ”Kung Lear” borta på sin soppteater. Så även om det är pyttelite roligt att Johan Rabaeus, från den uppsättningen, dyker upp i en filmad castingscen när regissören som nån sorts ironisk branschkommentar letar komiker till narrens roll, är det fortfarande väldigt tjatigt. Lika tjatigt som när man tänder upp i salongen och ”tar om en scen” och ”repeterar” och därmed PÅMINNER PUBLIKEN OM ATT DE ÄR PÅ TEATERN. Vi kan ju ha glömt det. Vi kan ju vara lika dementa som kung Lear. Absolut. Publiken skulle ju kunna vara helt kollektivt jävla dum i huvet. Så snälla förklara för oss som inte kan tänka själva i ett extra lager hur pjäsen kan tolkas! Hur vi kan koppla den till vår tid!

En gyllene regel för teaterkritiker är att aldrig likställa originalitet eller så kallad ”konstnärlig förnyelse” med kvalitet. För det är givetvis helt ok för konstnärer att kopiera uttjatade koncept in absurdum. Det står dem fritt att plagiera andras och egna recept, och upprepa det redan gjorda och välbeprövade med eller utan egen ny design. Absolut. Teater är upprepningarnas konstform nummer ett, och all teater är per definition mer eller mindre meta. Och så vidare. Men – det beprövade blir inte intressant för att någon annan en gång lyckats göra det intressant. Snarare höjs ju ribban bara mer för varje gång någon får för sig att sätta upp en pjäs som handlar om att sätta upp en pjäs.

Allra helst borde teatrar förstås bara sluta upp med detta genast. Införa minst fem års karantän. Eller tio.

För det är verkligen helt makalöst hur seglivat teatervärldens tolkningsföreträde är av Shakespeares ord om att ”hela världen är en teaterscen” — och hur många scenkonstnärer som fortfarande tycks tro att världen inte är större än det egna teaterhuset. Alltså, på riktigt? Vår samtid må vara självupptagen, och teatern speglar verkligheten, men måste teatern vara lika jävla narcissistisk som vår samtid? 
 

Nåja, nu gick jag ändå på premiären av Falk Richters ”Kung Lear” på Dramaten. Jag har ju ett jobb att sköta och gillar trots allt tysk teater. Jag har dessutom sett utmärkta undantag där smarta metateaterkoncept gett just Shakespeares pjäser nya vingar – på tyska. Så jag hade, som det heter, förväntningar. Sen ville jag inte heller missa att se utmärkta Peter Andersson göra rollen som Lear. Lyckligtvis får man nu på Dramaten också göra detta, och inte bara se honom spela ”Kung Lear”, inom citattecken, utan faktiskt gå full, livsfarligt lysande, lynnig och samtidigt skör diktator på fall. Med buller och bång i ett utmärkt, gubbmuttrigt skällande genom det typiskt vitnade Lear-skägget.

Men Falk Richters tolkning är ändå inte tillräckligt smart för att jag skulle rekommendera någon att slösa ytterligare tre timmar av sitt liv på att se teater som handlar om teater. 

De scener där skådespelarna spelar Shakespeares text är själva behållningen, och på många vis fantastisk teater. Men den påhängda metaramen är fullkomligt överflödig. Den är sämre tänkt och sämre spelad, flera av de scenerna helt döda. Rasmus Luthander får till exempel för lite registöd för att lyckas med uppgiften att i rollen som regiassistenten bidra till comic relief utan att det blir pinsamt på fel sätt.

 
Men värst problem har slutscenen, som helt misslyckas med att skärpa spelet. Istället för att drivas med liv och lust till något slags klimax framstår finalen som ett sönderpratat samlag. Dessutom går inte heller konceptet särskilt bra i lås ens på pappret.

Jag må projicera teaterkonventioner här med mina förväntningar, men jag tar den risken. För om vi håller oss till Shakespeare en stund, är det ju så att alla bardens blinkningar till ”livet som teater”, som även finns i ”Kung Lear”, faktiskt handlar mer om själva livet än om själva teatern. För teatermänniskor är förstås liv och teater samma sak, vilket till viss del kan ursäkta deras hemmablindhet. Men för oss andra framstår Richter bara som bekväm när han så här slött hänger på en ramhistoria till Shakespeares ”Kung Lear” om hur regissören Karin ska sätta upp samma pjäs. Hur hon fått ärva detta teaterprojekt av sin åldrande, sjuka pappa – som tycks ha varit någon sorts dämonregissör i såväl privatliv som yrkesroll.

 
Under dessa förutsättningar spelar Ana Gil de Melo Nascimento ändå fram Karins roll hyggligt, så att det framstår som rimligt och realistiskt hur regissören ser sin egen jobbiga pappa speglas i den fiktiva, maktfullkomliga och lynniga figuren Lear. Likaså etablerar Erik Ehn, som spelar Kent, Narren och även omväxlande Karins pojkvän, helt okej transformeringar mellan fiktionslagren.

Men betydligt knepigare är Karins pendling mellan att vara dotter till den store, nu döende regissören och å ena sidan spegla sig i Lears dotter Cordelia, och å andra sidan utmanas i erövrandet av sin pappas maktposition i en teatervärld som sakta håller på att förändras och, som kvinna, själv spegla sig i Lear. Om det nu är det hon är tänkt att göra? Det är rätt oklart. Lear och Cordelia dör ju, medan Karin ”överlever”.

För att hänga med i Falk Richters metakoncept krävs att man både har Shakespeares originalpjäs färskt i minnet och samtidigt sedan släpper sina egna försök att förstå hur lagren egentligen hänger ihop i slutet. Varför vi får se alla skådespelare gå in och ut ur rollerna, dubbleras och klyvas, men aldrig Lear?

Detta kärvande mellan metateaterlagren utgör en irritation som hindrar en från att njuta av det som är bra med denna uppsättning. Alltså de scener där skådespelarna faktiskt spelar Shakespeare, inklusive den uppfriskande uppdateringen av de intrigerande systrarna Regan och Goneril till bråkiga ifrågasättare av världsordningen. Hur de ställer moderna krav på åtgärder för klimat och social rättvisa, om än med diktatorisk approach, medan de avsätter patriarkatet, alltså sin far kungen. Men det Electra Hallman säger i fiktionslagret där skådespelarna repeterar ”Kung Lear”, om att de kanske inte behöver visa de allra blodigaste scenerna i slutet av pjäsen, av respekt för att världen i dag är så hemsk och blodig ändå, det hade kunnat vara ett mejl mellan Falk Richter och Dramatenchefen. Och svaret kunde varit: Världen ÄR blodig. Välj en annan pjäs, eller skriv en helt ny. Faktiskt.

Så, nej, detta duger inte för mig. Trots att jag ändå får roa mig med att spela tyska teaterklyschor-bingo i tre timmar. För här kan vi kryssa för: sotflagor på scengolvet, designerkostymer, nån knasig peruk, videoprojektioner i förgrunden på transparent mesh-ridå, minst en spya, rök (mycket rök), omslutande ljusdesign och lysrör, svarta sopsäckar som täcker väggarna innan ännu ett lager rivs av, ända tills teatern, och människan som det nakna stackars djur hon är, kläs av (nästan) in på bara skinnet (för här blir det svenskare och mer påklätt än i tysk tradition). Allt till rockig musik av Depeche, Dylan och Doors (från ”Stripped” genom ”A hard rain’s a-gonna fall”, till ”The end”). Så , det är mycket väsen. Inte för ingenting, men för lite ull. Dessutom är det för lite blod.