När det enda som återstår är att gråta

Dmitri Plax bok om sin mördade son Peter iscensätts i en vacker sorgeritual på Orionteatern

Cecilia Djurberg

helskärm

Fjorton par gummistövlar behöver spindeln och skalbaggen ha för att gå ut i regnet och leka. Ungefär lika många som ett genomsnittligt barn hunnit avverka vid sexton års ålder. Växande barn behöver ju ständigt nya skor. Peter Plax, som mördades av en skolkamrat vid en badplats i augusti 2019, blev bara sexton år.

 
När Dmitri Plax sorgebok över sin son nu iscensätts på Orionteatern, i regi av Jacob Hirdwall, radas gummistövlar i olika barnstorlekar upp på scenen. Detta medan skådespelaren Andreas Liljeholm återger godnattsagan om spindeln och skalbaggen som Dmitri brukade berätta för sin son Peter. 

Skådespelaren växlar elegant mellan pappans och sonens röst och levandegör ljusa minnen i den mörka sorgen. Han gräver i tvättkorgen och berättar om det sista paret skor och den vita skjortan Peter köpte till skolavslutningen i nian, och sedan begravdes i.

 
Denna effektiva, skoningslösa bild av saknaden efter ett dött barn – hur den bottenlösa sorgen följer med i vardagens små detaljer – ramas in av ett kylskåp till vänster på scenen, och till höger en radiostudio, dramatikern Dmitri Plax arbetsplats. Två lyktstolpar står i mitten av Orionteaterns stora, kala scengolv, och längst bak i rummet sitter Fredrik Malmberg vid en flygel och leder en fyrhövdad kör i detta finstämda rekviem för Peter. I övrigt är det mörkt och tomt. Så mörkt och tomt som det är efter Peter. Denna fysiska, smärtsamma tomhet fyller det stora scenrummet.

Pappan vill stoppa tiden, säger han, och upprepar att han inte kan förstå. Varför mördades hans älskade Peter? Varför kan han inte få honom tillbaka? 

Nej, det här går inte att förstå. Det är lika svårt att ta in som så mycket annat elände. Det är för mycket ondska, våld och misär i vår värld. Det är för många döda barn i våra nyhetsflöden. 

Att vilja vända bort blicken och filtrera ut det fruktansvärda är naturligt, så fungerar våra hjärnors inbyggda försvarsmekanismer. Men det är också läskigt att spontant försöka stänga av allt hemskt. Riskera att låta sig avtrubbas.

Föreställningen ”Peter. Tid” tvingar oss att se människan bakom blåljusnyheternas dödsoffer. Andreas Liljeholms gestaltning av pappans personliga sorg och minnen är enkel men hjärtskärande, och orden får vacker genklang i körens röster. Så trots monologens hopplöshet och frustration blir den till en vackert iscensatt ritual som med scenkonstens fulla kraft erbjuder publiken att kollektivt få sörja det outhärdliga och försöka ta in det som aldrig riktigt går att förstå. Gråta tillsammans när det enda som återstår är att gråta. För tiden går ju tyvärr inte att stoppa.