Robert Wilsons ”Dorian” en fjäder i festivalhatten

Grattis Göteborg till en smashing start på dans- och teaterfestivalen

Cecilia Djurberg

Göteborgs dans- och teaterfestival firar trettioårsjubileum med en fet, festlig festivalstart. En del av första dagarnas utomhusprogram med cirkus och gatuteater må ha regnat bort, det är ju ändå Göteborg detta, men stämningen har ändå varit på topp denna invigningshelg.

”Festligt” är det enda ledordet man haft för årets festivalprogram, får publiken veta under fredagens invigningstal på Göteborgsoperan – som även den fyller trettio i år. Strax därefter bränner de av urpremiären för den arenamässiga showen ”Atlas song”.

Verket är signerat de coola, nederländska koreografsyskonen Imre och Marne van Opstal och framförs av Göteborgsoperans danskompani tillsammans med sångerskan Anna von Hausswolff, som också komponerat musiken. Från en upphöjd scen på scenen blåser hennes liveband upp ett rejält tryck med dubbla trumset, svängig saxofon, dramatisk synt och tung bas.

Estetiken är mörk och sval i en rökig och läckert ljusdesignad scenbild med kuber och högblanka reflektionsytor. Dansen är skulptural och rituell, rytmisk och poserande.

En uttalad idé bakom ”Atlas song” har varit att försöka skapa en ”fusion” mellan konsert och dansverk, och även om det förstås mest låter som att försöka uppfinna hjulet är allkonstverk och korsbefruktande genrebending verkligen tidens melodi inom den europeiska scenkonsten.

 Men trots intensivt och oklanderligt framförd musik och dans vill inte delarna riktigt smälta samman. Helhetskompositionen lider av en kompromissartad känsla, som nog beror mycket på att Anna von Hausswolff är en sån utpräglad soloartist. Med sin distinkt höga och lite utomjordiskt kyliga röst och hennes många kostymbyten som drar åt sig uppmärksamhet förstärks bilden av separata nummer snarare än att någon fusion infinner sig. Det blir som slags pågående förhandling om fokus mellan henne och dansarna. Och de är helt uppenbart så otroligt mycket skickligare på att arbeta kollektivt och fysiskt gestaltande i grupp än sångerskan. I det sceniska överflödet försvinner också mycket av von Hausswolffs sångtexter, och därmed chansen för det djupare budskap som faktiskt gömmer sig i dem att bryta igenom den ytliga känslan. En textmaskin hade säkerligen kunnat hjälpa orden att nå fram bättre till de av oss i publiken som önskar något mer än en maffig show.

En desto mer lyckad fusion bjuder den legendariske regissören Robert Wilson på, med sin ”Dorian” från Düsseldorfer Schauspielhaus. Allkonstverk är Wilsons specialitet och att hans formkänsla är knivskarpt kompromisslös vet alla som sett något av honom tidigare. Denna gång har Wilson, och manusförfattaren Darryl Pinckney mixat Oscar Wildes berättelse om narcissisten Dorian Grey, han med det magiska porträttet som ger evig ungdom och skönhet, med Wildes egen biografi. Dessutom har de blandat in den mytologiserade historien om hur konstnären Francis Bacon ska ha ertappat en inbrottstjuv i sin ateljé och istället för att polisanmäla bad att få måla av tjuven, och därefter inledde en romans med honom. 

Iscensättningen har flera likheter med det förra Wilson-gästpelet i Sverige, ”Mary said what she said” med Isabelle Huppert på Dramaten. Givetvis för att båda är monologer, skapade i Wilsons signaturestetik med silhuetter, stiliserade miner, kontraster, kraftfulla ljuseffekter och musikalisk precision. Men också i berättartekniken och ett par sceniska överraskningar finns beröringspunkter. I den enda rollen som berättaren, och i sömlöst överskridande gestaltningar av historiens tre personer, ses den tyske skådespelaren Christian Friedel. Internationellt välkänd hos tv- och biopubliken för sina roller som fotografen Gräf i ”Babylon Berlin” och nazisten Rudolf Höss i ”The Zone of Interest”.

Att Friedel inte bara är en lysande skådespelare, utan också en etablerad och skicklig sångare bidrar till att gästspelet med ”Dorian” tveklöst kan utses till en av detta scenkonstårs absoluta toppnoteringar redan nu. Det är en fröjd att studera detaljer i hans rörelser och minspel. Det här är teatertajming på hög nivå. Dessutom, såklart intressant grepp om evigt aktuella budskap om skönhet, fåfänga och självupptagenhet samt den svåra konsten att leva lycklig i en ytlig värld. Så, stort grattis Göteborg till denna påfågelfjäder i festivalhatten, och till en smashing öppningshelg av er fina, 30-årsjubilerande festival.