Piaf-dockan sjunger så rummet blir ett hjärta
Världar, öden och katastrofkänslor materialiseras med ömhet och omsorg på dockteaterfestivalen Pop up Puppets
Publicerad 2024-08-24 12.39
Dockteater för vuxna har äntligen fått fäste i sega Teatersverige. När Pop up Puppets – min favorit bland teaterfestivaler – nu ges för tredje gången går biljetterna som smör i solen.
Dockteaterns status har växlat genom historien, den har setts som folklig, finkulturell, eller barnslig. Under några decennier kring sekelskiftet 1900 hade varje konstnär med ambitioner koll på konstarten. Strindberg bjöd in till nattlig kasperklubb och Bauhausmodernisterna gjorde avantgardistiska dockspel med geometriska figurer.
Sedan mattades hajpen och konstformen fållades in i barnteaterfacket. Marionetteatern har dock ända sedan starten 1958 (!) insisterat på att göra teater för både barn och vuxna, oavsett konjunktur. Det är en arbetsseger att teatern nu kan stå värd för en internationell festival, vars kvalitet får den breda vuxenpubliken att häpna. Här materialiserar sig världar och öden med sällan skådad ömhet, omsorg och magi. Det är små och stora format, komik och existentiellt allvar.
Samtidens katastrofkänsla sätter sina spår. I den belgiska gruppen Focus & Chaliwatés tekniskt fulländade ”Dimanche” (även på Göteborgs Dans- och teaterfestival 27–28 aug) ser vi jordelivet drabbas av alla tänkbara extremväder. Det är en lek med skalor och förvandlingar. Spelarnas kroppar kan agera isberg i landskapet eller gjuta liv en jätteisbjörn som ser sitt isflak krympa. Ett vardagsrum bokstavligen smälter i hetta för att snart därpå vattenfyllas: dockspelarnas pumpande händer blir bläckfiskar i tsunamimörkret. När orkanen kommer fortsätter familjen äta middag medan tallrik, duk, stek och strax de själva flyger iväg i den rytande vinden. Vad behövs för att vi människor ska vakna?
Marionetteaterns egen föreställning ”Spår”, i regi av festivalgeneralen Helena Nilsson, utspelar sig snarare i ett stilla efteråt. Adam Westmans poetiska text förflyttar oss till ett ödeland som bara minnesarbete och lek kan göra levande igen. I en meditativ scen avlägsnar Magnus Erenius en folksamling av lerfigurer från en sandkulle, de fälls och försvinner. Under tiden tillverkar Ida Steén en ny figur av lera – det blir en bild av hur ett slut sällan är ett slut.
Mycket kan utvinnas ur kommunikationen mellan docka och spelare. I soloverk har det blivit något av en trend att väva in sin egen autofiktiva berättelse. Israeliska Yael Rasooly kommunicerar livligt med sin Edith Piaf-docka och med publiken i det laddade verket ”Edith and Me”. Piaf blir sång- och livscoach, sträng och öm. Tillsammans sjunger de sig med frranskt vibrato igenom smärta och förlust. För Rasooly handlar det om att våga släppa skammen kring ett sexuellt övergrepp. ”Non, je ne regrette rien!” – publiken stämmer upp i allsång och rummet blir ett enda hjärta.
Mer lättsamt men inte mindre virtuost är Merja Pöyhönens soloverk ”Ariadne – A Mess”. Här kastas vi in i ett skapargenis anarkistiska lekstuga där dockor av rufsigt garn med klotrunda ögon får enastående karaktär i speedade rollväxlingar. Den antika berättelsen om Ariadne och labyrinten flätas fiffigt ihop med dockspelarens eget ungdomliga Naxosäventyr. Det blir en salig finsk/grekisk kulturkrock – var är borta, var är hemma? Anknytningsterapi har aldrig varit roligare. Leken äger!
