Så ska han förändra världen med teater
Dramatenaktuella gästspelet ”Antigone in the Amazon” ett bra exempel på regissören Milo Raus metoder för motstånd
Publicerad 2024-09-12 16.21
Den schweiziske teatermakaren Milo Rau kommer på besök till Dramaten. I helgen visas där två av hans senaste, aktivistiska verk: föreställningen ”Antigone in the Amazon” och filmen ”The new gospel”. Dessa ingår i Milo Raus trilogi om antika myter, som inleddes med teater- och filmprojektet ”Orestes in Mosul” 2019.
Gemensamt för de tre verken är ett kollektivt, aktivistiskt undersökande av nutidens grymma verklighet i relief mot de antika berättelserna. Likaså hur detta konstnärliga arbete sker på plats i några av världens mest utsatta geografiska områden – tillsammans med människorna som lever där.
För att göra ”Orestes in Mosul” reste Milo Rau till norra Irak för att på riktigt låta Aischylos blodiga drama filtreras genom verklighetens krig. ”The new gospel” är enligt en liknande modell Milo Raus idé att iscensätta Bibelns historier om Jesu liv i kontext av migrantlägren i den syditalienska staden Matera – alltså samma plats som Pier Paolo Pasolini och Mel Gibson valde för sina respektive passionsfilmer på samma tema. Något som i sin tur ger filmen ytterligare perspektiv. Och ”Antigone in the Amazon” från 2023 tar, som titeln skvallrar om, avstamp i den antika myten om Antigone och hennes politiska motstånd, för att skildra klimatkrisen och kapitalismens brutala övergrepp i Brasiliens regnskog.
Milo Rau (född 1977) är scenkonstnär, författare, filmare och journalist med en bakgrund i sociologi. Han är grundare av det konstnärliga kompaniet International institute of political murder och var konstnärlig ledare för belgiska NTGent 2018–2023. Nyligen tog han över som direktör för prestigefestivalen Wiener Festwochen och är flitigt inbjuden med sina verk till de prominenta, europeiska teaterhusen och de stora, internationella teaterfestivalerna. Han är dessutom hedersdoktor vid Teaterhögskolan i Malmö.
Milo Raus sätt att skapa och demokratisera scenkonsten och hans vilja att bryta med gamla teatertraditioner har gett honom både fina priser och hård kritik.
I den första punkten av sitt konstnärliga manifest, det så kallade ”Ghentmanifestet”, slår han fast att teatern inte längre handlar om att porträttera världen: ”Det handlar om att förändra den.” I sin bok ”Theatre is democracy in small – Art, society, resistance”, som kom 2022, beskriver han utförligare idéerna som ligger till grund för hans aktivistiska konst och förklarar hur han ser på sin roll som konstnär, och på konstens möjligheter i denna oroliga tid. Hur han är övertygad om att det faktiskt betyder något vad vi säger och gör i den här historiska tiden vi lever i. Även om det kan kännas hopplöst.
Jag blir alltid lite extra utmanad av Milo Raus scenkonst, både som åskådare och i min roll som kritiker. Detta eftersom hans verk i hög grad bygger på och färgas av hans politiska aktivism, och för att han därmed ofta väljer akuta, angelägna och riktigt svåra teman. Han har exempelvis gjort verk om folkmordet i Rwanda, om flyktingkrisen på Medelhavet och om Anders Behring Breivik.
En del av hans arbete består också i att komma runt fysiska, geografiska och politiska begränsningar för konsten
Men också för att det är konst som tvingar mig som kritiker att uppdatera min kritiska verktygslåda och påminna mig själv om premisserna för denna konst. Särskilt då han gärna arbetar med aktörer som inte är utbildade skådespelare utan engageras för att gestalta sin egen verklighet.
Att scenkonsten just nu är särskilt upptagen av skarvarna mellan konst och verklighet och ofta blandar dokumentärt med fiktion, kan knappast ha undgått någon som varit på teater senaste åren. Men Milo Rau hör till dem som drivit på denna utveckling och skapat flera märkesuppsättningar som både utmanar scenkonstens traditioner och aktivt försöker bryta med de institutionaliserade modellerna för teaterskapande. Därmed, kan man säga, utmanas även de institutionaliserade modellerna för teaterkritik. Det är liksom svårt att kommentera hans föreställningar i förenklade ordalag som ”bra” eller ”dåliga”.
Men Milo Rau gör inte heller sina aktivistiska scenkonst- och filmprojekt för att smeka vare sig makten eller kritiken medhårs. Det förstår man när man ser dem, läser hans texter eller hör honom föreläsa. Även om hans idéer och konstnärliga teori, som han kallar ”global realism”, handlar om att skapa mikroekologier och bygga broar mellan platser och människor, och även om Milo Rau ser teatern som en egen liten demokrati som ska drivas demokratiskt, skapar han och hans team så kraftigt politisk, ifrågasättande konst att den också bränner en hel del broar.
När Milo Rau skulle ta emot det prestigefyllda priset Premio Europa i Sankt Petersburg 2018 fick han till exempel av någon märklig anledning inget visum till Ryssland. Milo Rau lät hälsa att han själv inte var särskilt överraskad. Sedan han gjorde projektet ”The Moscow trials” i Moskva 2013, som var en undersökning av den konstnärliga friheten i Ryssland med utgångspunkt i Pussy Riot-fallet, hade han och hans kompani haft svårt att få komma tillbaka.
En del av hans arbete består också i att komma runt fysiska, geografiska och politiska begränsningar för konsten, bland annat genom att utbilda och inspirera icke-professionella att gestalta sina egna historier konstnärligt.
Det beundransvärda med Milo Rau är att han hör till dem som fortfarande tror på teaterns möjlighet att förändra världen. Han har utvecklat sin ”globala realism” för att komma åt problemet med att vi trots västvärldens vackra idéer om globalt engagemang, och trots att vi har alla tekniska möjligheter att ta del av andra verkligheter än vår egen, lever mer isolerade från varandra än någonsin. Man kan verkligen ha olika åsikter om hur hans ambitioner och idéer om solidariskt skapande alltid lyckas konstnärligt. Men intressant blir det alltid, på ett eller annat vis, och hans scenkonst kommer oavsett att förbli angelägen så länge konflikter, krig och våld pågår på vår jord, och så länge den rika världen fortsätter att exploatera och suga ut den fattiga.
