Sorgligt om unga läser Hannah och Amanda
Livet är inte en buffé skapad enbart för din självförbättring
Om jag har räknat rätt förekommer ordet ”jag” 1989 gånger i Hannah Widells och Amanda Schulmans nya textsamling. Eftersom boken är 187 sidor lång blir det ungefär 11 ”jag” per sida. Kanske är det en orättvis räknelek, men också talande. I förordet förnekar podcastprofilerna och entreprenörerna att ”Pink velvet” skulle tillhöra självhjälpsgenren. De vill inte berätta för andra hur de ska göra, utan helt enkelt beskriva vad som hjälpt dem. Trots den lovvärda ansatsen är boken extremt provocerande, och ofta funderar jag på varför.
Det är samma fråga som dykt upp när jag ser en gammal klasskamrat i det digitala flödet, och upptäcker att hon nuförtiden jobbar som personlig tränare. Allt hon skriver handlar ju om helt rimliga saker: att lyssna på kroppen, fokusera på rimliga mål. Så varför tror jag inte på ett ord som sägs?
En lycka de tycker sig förtjäna, eftersom ett oändligt antal terapeuter och (antar jag) riktade annonser på Instagram säger att det är så
För att det är plattityder, och därmed ganska tomt och avlägset från en mänsklig verklighet. Men också eftersom narrativet alltid kretsar kring att komma fram. ”Förut tränade jag för hårt, tills jag lärde mig att balans var det rätta.” ”Förut lyssnade jag på den smarta klockan, nu förstår jag att det är min inre klocka som spelar roll.”
Man förväntas nå en slutpunkt. Men om du haft fel så många gånger förr, varför skulle allt klicka nu? Premissen är dessutom felaktig. Här kan jag inte göra annat än att citera Tranströmer: Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.
”Pink velvet” innehåller också alla samtida attribut för att räknas som inkluderande och tillåtande. Man ska vara snäll mot sig själv och andra, våga prata om sitt dåliga mående, visa sig svag och skör utan att skämmas. Hur kan det vara något att vara cynisk kring?
Jo, just på grund av det frekventa användandet av pronomenet ”jag”. Det där jaget som visat sitt fula tryne även i senaste säsongen av ”Gift vid första ögonkastet”. Visserligen slutade det med att hälften tackade ja till varandra, men mest av allt hördes olika resonemang om att ”jag har insett att jag måste fokusera mer på mina behov”, eller ”jag har verkligen gjort en resa under den här tiden”. (Antalet gånger ”resa” av det metaforiska slaget nämns i boken: Åtta.)
Widell och Schulman delar upp texterna mellan sig och avverkar ämnen som mens, ångest, utbrändhet, dukning, rosmarinolja, smink, skilsmässor och allt däremellan, eller vad man ska kalla det. Men det finns som sagt bara en röd tråd och det är jagets strävan efter lycka. En lycka de tycker sig förtjäna, eftersom ett oändligt antal terapeuter och (antar jag) riktade annonser på Instagram säger att det är så.
Terapeuterna säger saker som ”du kunde inte gjort på något annat sätt” (är det helt säkert, det?), ”det enda sättet att bli fri är att förlåta” (lättare sagt än gjort?).
Jag får en krypande känsla att deras umgängeskrets består till 90 % av fullblodsnarcissister
Själva skaffar de tatueringar där det står ”Lita på ditt liv” (varför? Du har uppenbarligen, precis som alla andra, begått en massa missräkningar och är fullständigt opålitlig) och tänker tankar som: ”jag har tagit jättekliv i min utveckling”, ”jag vill påminna mig själv om att det bara är väldigt snälla, fina människor som kan utplåna sig själv på det här viset” (är det verkligen upp till en själv att avgöra att man är en väldigt fin och snäll människa?), ”jag satsar på mig själv eftersom jag känner att jag är värd det” samt ”att värdesätta mig själv högt är det finaste jag gjort mot mig själv”.
Det är en tankefigur som lämnar en ensam i en blänkande ren värld – ingen annan finns, inte på riktigt. Exen ska städas bort. Inga minnen av dem får finnas kvar. Det är bara så man kan gå starkare ur ett uppbrott. ”Dumma människor och dåliga vanor” ska rensas undan. Inga dåliga energier får avbryta den själsliga resan.
Jag får en krypande känsla att deras umgängeskrets består till 90 % av fullblodsnarcissister. Annars förstår jag inte varifrån en så avskalad världsbild kommer. Förutom det uppenbara, sociala medier. Och möjligtvis att ha massor med pengar, vilket gör deras ständiga mindervärdeskomplex och ångest svår att ta på allvar. Svaret blir nämligen oftast att alla problem kan lösas just genom att kasta pengar på dem.
Trivs du inte där du bor (det är möjligt även i en trea i Vasastan, faktiskt)? Då kanske du inte tänkt på att varje yta ska vara inredd för att kunna göra något man älskar på just den platsen. Beställ den perfekta högtalaren, direkt från Frankrike. Känner du dig ful? Titta på dina naglar och fötter, och boka en tid.
Jag vill säga: dumpa inte din kille. Gör dig inte av med din energitjuv till kompis – vem har sagt att du förtjänar bättre?
Som tydligast blir det i en text som handlar om dukning. Middagsbordet är en kvinna som ska kläs, och ”inget ljus ska komma ovanifrån eftersom det skapar skuggor som kan förfula även de allra finaste dragen på en människa”. Hur goda förutsättningar återstår för en gemytlig middag när den har samma scenografi som en teveserie på Viaplay?
Det är inte brottsligt att vilja ha fin belysning när gäster kommer på besök. Men det tycks spilla över i själva människorna och skapa en sorts cyborghybrid. När Amanda har date nights med sin make är kvällen liksom riggad från början till slut. Hon leker att hon ska ut med en kille hon är ”dödskär i”, för om man inte känner en pirrande nyförälskelse gentemot sin långvariga partner varje dag, då kan man tydligen lika gärna lägga ner. För att inte få slut på samtalsämnen är sådana förberedda innan de går ut. Inget lämnas åt slumpen, inget som inte kan bockas av på en lista får plats. Kalla mig gammeldags, men jag har svårt att se att ett genuint möte kan komma ur de förutsättningarna.
Och jag blir sorgsen av tanken på att framförallt unga tjejer kommer läsa ”Pink velvet” som ett slags manual. Som på ytan vill ge en varm klapp på axeln, men egentligen är fylld av prestationer, krav och självupptagenhet. Vad är det egentligen för fel med klassiker som skam och skuld, och att inte alls kunna förlåta sig själv för allt? De där sakerna man gjort och sagt som knappt går att tänka på utan att önska livet ur sig själv. Varför måste det bäddas in i ett rosa sammetssken? Om jag hade förlåtit mig själv för allt hade jag gränsat till klinisk psykopat.
Den som inte lyckas har helt enkelt inte ansträngt sig tillräckligt
Jag vill säga: dumpa inte din kille. Gör dig inte av med din energitjuv till kompis – vem har sagt att du förtjänar bättre? Någon dag är det du som gnäller och är jobbig istället. Livet är inte en sushibuffé skapad enbart för din självförbättring, där du helt sonika kan slänga bort de där omelett- och räkbitarna. Testa att göra en enda sak som inte är en del av ett varumärkesbyggande. Skaffa ett vanligt fucking jobb.
För det paradoxala är ju att allt detta avskalande bara knuffar en längre bort från någon form av uppriktig känsla. Till och med att ta det lugnt och vara närvarande blir en del av listan, en aktivitet att jobba på. Det är en rätt skrämmande inställning, eftersom den också legitimerar ett citat ur boken: ”Ingenting är orättvist, alla är ansvariga för sig själva”.
I detta fall handlar det om att hantera sina ex, men det verkar också applicerbart på det mesta. Den som inte lyckas har helt enkelt inte ansträngt sig tillräckligt. Varför inte bara boka in sig på en kurs där man ska gå igenom ”skräckväggen” för att möta sina rädslor, och därefter nå fram till det som finns på andra sidan. ”Nämligen lycka”, skriver Amanda. Men lyckan har sällan känts mer avlägsen.
Den tenderar att bli det när man betraktar den som ett slutgiltigt mål, en plats att nå fram till. Det som händer är istället att man blir blind för det som faktiskt pågår, och människorna som fanns i närheten, innan de suddades bort eftersom de inte kunde möta ens behov.
Jag struntar i spoilers: sista meningen lyder ”Allt blir bra”. En fullkomligt debil slutsats, särskilt när man ägnat en hel bok åt sånt som inte alls är bra. Allt kan bli sämre, för att sedan bli ännu sämre. Förhoppningsvis får man några andningspauser däremellan.
