Juni, fyra år, vet precis hur lång en sekund är
Jörgen Gassilewskis ”Leken” är en inspirerad roman om en dag på förskolan
Publicerad 04.00
Visst har det skrivits romaner om förskolor förut, som Alice Dadgostars ”Göra sig förtjänt” från 2022, och vem minns inte Mats Jonssons infernaliska skildring av föräldrakooperativet Tok-klok, i serieromanen ”Mats kamp” från 2011.
Jörgen Gassilewskis ”Leken” är dock något annat. Kanske inte så mycket i det att den nästan är renons på skildringar av prekära arbetsförhållanden, klasskillnader och liknande, som i det att den gjort ett småbarn, Juni, till sin gyllene halvmeter, språkligt och kognitivt.
Läsaren får helt enkelt göra sig omaket att gå ner på knä eller på annat vis försätta sig i ögonhöjd med henne och de andra i barngruppen, när de till exempel ska tvätta händerna:
”Den runda silverkranen blänker och glänser. Blänk, blänk. Vattnet forsar och kommer på Junis händer. Vattnet känns lagom varmt. Och hon måste ha lite tvål. Och hon trycker på tvålflaskan så att det kommer tvål. Det kommer blött på tvålflaskan men det gör ingenting, den är gjord för att det ska kunna komma blött på den.”
Eller som här, när Juni under eftermiddagens vila låter en sekund passera:
”Den har varit stor och blå. Juni vet hur lång den är. Och hur långt man kan se i den. Vad man hinner. Hur långt det går att räkna. Till ett.”
Nog tar det ett tiotal sidor eller mer innan jag acklimatiserat mig till stilen och tempot, som är utstuderat lågt. Knappast finns här heller någon egentliga höjdpunkter, med undantag för den lunch som den sjösjuka timvikarien Johan återbördar till Neptun under en roddutflykt med barnen.
Berättelsen buffas och knuffas snarare framåt av rörelserna i barngruppen, och av de små virvlar som därvid uppstår i Junis medvetande. Här gives ingen som helst plats för vuxenvärldens abstraktioner, något som också tycks mig vara den främsta anledningen till att romanen i så stor utsträckning organiserats kring denna fyraåring.
Det som går förlorat i överblick vinns i expressivitet, och sällan har väl ordet ”personal” klingat så främmande och obegripligt som i ”Leken”. Barbro Lindgren åstadkom något liknande med sin Lilla Sparvel, liksom Willy Kyrklund i skildringen av Solanges småbarnstid, i romanen med samma namn.
”Leken” utspelar sig under blott en enda dag, och trots att det mellan Junis lämning och hämtning är lika långt som härifrån till evigheten nickar jag inte till i nyponsoppan. Gassilewski skriver inspirerat, uppfinningsrikt, och eftersom jag genom åren tragglat en hel del inom barnomsorgen, som anställd, förälder och delaktig i ett kooperativ, kan ni också ta mitt ord på att han studerat verksamheten mer eller mindre inifrån. Allt är på pricken.
Det bästa med skildringen är dock att den aldrig frestas till att framställa Juni som existentiellt naiv inför den på sitt vis benhårda socialiseringsprocess som hon är i färd med att genomgå. Liksom hos Barbro Lindgren ges här snarare bilden av barndomen som ett komplext tillstånd som vi på gott och ont bär med oss livet ut.
