Jag genomlever en ”ghost summer”
Andras roman är en ettrig skildring av frihetskamp
Publicerad 2024-08-04 04.00
Jag googlar “brat summer” när trenden redan har dödförklarats av den brittiska kulturtidskriften Dazed. Det passar mig, eftersom jag genomlever en “ghost summer”. Istället för självhjälp och sena nätter på klubben ägnar jag mina dagar åt att frammana kommunismens fördrivna spöken. En liknande syssla tycks den franska författaren Joseph Andras ägna sig åt i kortromanen “Våra sårade bröder” som utkom i våras i översättning av Emma Majberger.
Kortromanen tar nämligen sin utgångspunkt i ett dött, historiskt material: ett misslyckat sabotage som utfördes av fransmannen och kommunisten Fernand Iveton. Bara några månader efter FLN:s attentat mot Milk-Bar i Alger 1956 och en serie andra sprängningar placerar Iveton ut en sprängladdning på fabriken där han arbetar, med hopp om att uppmärksamma den algeriska kampen för självständighet som han själv är en del av. Innan bomben detonerar blir han fängslad, torterad och så småningom dömd till avrättning.
Det är en ettrig och paranoid prosa som korsklipper mellan platser och händelseförlopp. Det är bara synd att tonen i översättningen känns onödigt formell och högstämd. Samtidigt finns mycket annat att fästa uppmärksamheten vid. Det slår mig att det är andra gången jag läser en fiktiv tortyrskildring den här sommaren, och tänker på det återkommande järnröret som används för att våldta fångar i den turkiska författaren Sevgi Soysals roman “Dawn” från 1975 (övers. Maureen Freely). Det är som de otaliga icke-fiktiva vittnesmålen om liknande övergrepp på palestinier som tagits gisslan av den israeliska militären och förts till fånglägret Sde Teiman, senast uppmärksammat i fallet där en person förts till sjukhus av sina allvarliga skador och flera soldater blivit anhållna.
“Lyssna inte på honom för när han väl börjar är det som om havet stiger och fördämningarna brister”, och jag tänker att det är precis det vi borde göra
Anledningen till att Iveton fick ett sådant hårt straff trots att ingen dog förklaras genom viljan från den brutala ockupationsmakten Frankrike och den mediala offentligheten att göra honom till ett exempel. Iveton var vit och förväntades ta maktens sida, och var även den enda europén som mördades av den franska staten under Algerietrevolten. Det får konsekvenser även för romanen eftersom den skildrar inte bara Ivetons politiska handlingar, utan hans uppväxt och kärlek till frun Hélène. Dramaturgin bygger på kontraster mellan Ivetons vardagliga liv innan attentatet och efteråt. Han skildras som mer än en terrorist eller förrädare, det vill säga en människa.
Ivetons solidaritet och dess konsekvenser var ett undantag i sin tid, och ett liknande mänskliggörande av frihetskämpande araber är än idag en omöjlighet i en västerländsk kontext. Han sällade sig till dem som önskade sig ett slut på det koloniala systemet, att folket skulle slå tillbaka mot plundrarna och att morgondagen skulle innebära ett erkännande av alla barns värde, oavsett deras ursprung. Under ett besök i Paris innan attentatet skrattar hans morfar åt hans “kommunistfantasier” och säger: “lyssna inte på honom för när han väl börjar är det som om havet stiger och fördämningarna brister”, och jag tänker att det är precis det vi borde göra.
