Bullar och cocktails blir en väg mot undergång

Shirley Jacksons noveller är klibbigt otäcka

Carl-Michael Edenborg

helskärm

Efter första genomläsningen av Shirley Jacksons 40-talsnoveller som nu kommer i svensk översättning av Helena Fagertun var jag tagen och imponerad. Men det var ingenting mot hur jag kände mig när jag enligt min modus operandi läst texterna en andra gång, med ett allt oroligare och fascinerat intryck av att deras krusningar döljer starka ockulta krafter och sublima samband.

För de flesta svenskar är Shirley Jackson (1916–1965) mest känd för två skräckromaner: ”Hemsökelsen på Hill House” och ”Vi har alltid bott på slottet”, åtminstone genom någon av de många filmatiseringarna. Båda två översatta till svenska på 70-talet och nyligen fint återutgivna, med nyskrivna förord av Modernista. Tyvärr har inte förlaget varit lika ambitiöst i den här utgåvan.

Inget förord, inte ens lite elementär information om bakgrunden får läsaren, och den här gången skulle det verkligen behövas för att få en bättre ingång till texterna. Särskilt eftersom förlaget har ändrat titeln på Jacksons novellsamling, vars tjugofem texter utgör stommen i boken, och som här utökats med fyra senare noveller.

När samlingen kom 1949 hette den ”The Lottery: The Adventures of James Harris”. Att just novellen ”The Lottery” lyftes fram i titeln beror på att den fina och förkrossande texten hade skapat skandal och läsarstorm när den publicerades i The New Yorker 1948. Skildringen av en rätt präktig amerikansk by som lottar fram vem som skall avrättas på ett bestialiskt sätt en gång om året var för mycket för hemmafru- och äppelpajhyckleriet i efterkrigstidens USA.

Det tog ett tag innan jag vande mig vid att tänka att Jacksons noveller hör till skräckgenren. Men de växer på en. Särskilt på grund av "James Harris", han i originalets undertitel. För James Harris är namnet på "The Demon Lover" i en många hundra år gammal ballad, ursprungligen från Skottland. Den handlar om en gift kvinna som blir förförd av den djävulske James Harris, en sorts Faust-figur, och hamnar i helvetet.

Balladen finns med i Modernistas volym, men är tyvärr påfallande illa översatt. Det gäller även citaten från 1600-talstänkaren Joseph Glanvills ökända häxbok ”Saducismus Triumphatus” (både namnet och titeln konsekvent felstavade här) som Jackson använder som motton – det är översättningshaverier. Att "stockings" konsekvent har översatts som "strumpbyxor" gör även det ont i ögonen (de första strumpbyxorna kom 1959).

Demonälskaren James Harris dyker upp i inte mindre än tretton av de tjugofem novellerna, som James eller Jim, eller bara Mr. Harris, eller som familjen Harris eller sonen Harris, eller bara en stilig, lång man i "blå kostym". Han är ibland en huvudkaraktär, ibland skymtar han bara i bakgrunden som en gåtfull statist.

Hans roll är att vara frestare, förförare, tvivlare och skapare av kaos. Någon som får verkligheten att skeva ur och kvinnor att tappa kontrollen, förlora identitet, byta identitet med någon annan, eller som bara gör deras hem hemska, slår sönder deras trygghet och får deras värld att vittra sönder.

Novellen "The Possibility of Evil" (här svagt översatt till "Ondskans eventualitet") påvisar sadismen och blodtörsten som kan välla fram mitt i det mest vardagliga och hemtama, inte sällan hos barn: Jackson skrev senare en hel bok, ”Living Among the Savages”, där hon utmålar sina egna barn som små monster. Vem har inte sett en treårings ansikte förvridas till en så hatiskt uttryck att man är glad att ungen inte har en pistol i handen?

Ondskan kan när som helst tränga upp ur idyllen i småstaden, villaområdet eller storstaden, som en sjuk missväxt. När du minst av allt anar det kan en främmande man i din tågkupé börja uppvigla ditt barn till att döda sin syster. Någon i blå kostym kan hjälpa dig när du förvirrad av smärta skall ta dig till en tandläkare i en främmande stad.

Novellen "Tanden" har, liksom flera andra av novellerna, en atmosfär liknande den i Polanskis film ”Hyresgästen”. Grannarna blir demoner, främlingen på gatan djävulen själv, men till slut är det du själv som är monstret, som vanligt.

Shirley Jackson skrev några år senare en roman om en människa med dissociativ identitetsstörning, DID, som på den tiden kallades multipel personlighetsstörning, MPD. Romanen bidrog till intresset för syndromet, som kanske fick sin mest ökända skildring i Hitchcocks ”Psycho”.

Jackson gestaltar konsekvent en störd dissociations mekanik: mer eller mindre påtagliga skevheter i verklighetsuppfattningen. I en typisk scen står en av huvudpersonerna framför en spegel utan att känna igen sig själv. Ständigt byter folk plats, tar över varandras liv, glider in och ut i varandra. Det är otäckt men har sällan några katastrofala följer, livet rullar på ändå.

Visserligen är overklighetskänslor, främlingskap och jaglöshet den moderna människans existensvillkor, som skildrats i oräkneliga konstverk. Med sin absurdistiska finess och svarta humor håller Jacksons noveller temat friskt och spännande, och klibbigt otäckt.

Shirley Jackson får helt enkelt hembakta bullar, eftermiddagscocktails och "hem ljuva hem"-bonader att framstå som en reklamslogan för apokalypsens ryttare.