Ryssarna gör Visby till en kasinostad

Wilderängs böcker är platta – men hans blogg är oväntat moralhöjande

Malin Nauwerck

helskärm

Det är januari 2022, i slutskedet av pandemin, och säkerhetsläget är spänt. Ryssland flyttar trupper och går in med stridsfartyg i Östersjön, drönare flyger över svenska kärnkraftverk. Sverige gör en beredskapsanpassning, bland annat genom att omlokalisera JAS-plan och stridsfordon till Gotland. Ungefär såhär börjar författaren och influencern Lars Wilderängs rapportering av Ukraina-kriget på bloggen Cornucopia som de kommande månaderna ska få hundratusentals följare.

Även med draghjälp av nytt förlag och ett tilltagande kändisskap har Wilderängs spänningslitteratur inte slagit lika starkt. Kanske är målgruppen för politiska militärthrillers för liten, kanske är det för att meningar kan se ut såhär: ”Den ryske presidenten ställde sig upp, vände sig mot Svarta Havets mörker och lade händerna bakom ryggen. Om en vecka börjar mitt imperiebygge på riktigt.”

Men trots kombinationen av karaktärsteckning på Bond-skurknivå och långa terminologitunga avsnitt om framför allt vapensystem, är Wilderängs böcker intressanta för att de begripliggör och konkretiserar hotet från Ryssland. Min personliga favorit är uppfinningen ”Slitegrad”, före detta Slite, ett industrisamhälle på norra Gotland sedan länge präglat av kalkbrytning och storföretaget Cementa (numera det multinationella Heidelberg Cement).

I Wilderängs första bokserie som börjar med ”Midvintermörker” (2011, eget förlag) uppstår ”Slitegrad” som en konsekvens av Rysslands ”befrielse”/annektering av Gotland. I detta skräckinjagande fiktiva scenario straffar Wilderäng de naiva svenska politikerna för kortsiktighet och inkompetens vid nedläggningen av Gotlands sista regemente, P18 (återstartat 2018). Fastlänningarna kommer inte längre åt sina sommarhus, Visby har blivit en kasinostad för rika ryssar, Slite med sin utskeppningshamn en deppig, industrialiserad bas för den ryska närvaron.

Jag tänker på Slitegrad varje gång jag tänker på Slite, vilket är ganska ofta eftersom jag bor på gotländska landsbygden och har en prepperlåda full med den billigaste spaghettin i källaren. Vi flyttade till Gotland i november 2019, några månader före pandemin bröt ut och med den en mängd nya beteenden i samhället. Ett var internaliseringen av nyhetsflödet, den maniska avscanningen av olika sajter, appar och kanaler. Det som någon gång efter 7 oktober 2023 och det efterföljande kriget i Gaza vändes i sin motsats, känslan av att nyhetsflödet inte går att ta in. Men under några månader var också jag en av dem som hetsuppdaterade Lars Wilderängs blogg.

Varför var då denna blogg så beroendeframkallande? Kanske för att dess febriga rapportering från Ukrainakriget skedde i realtid och skapade en känsla av kontroll. Säkert spelade också optimismen i inläggen roll, de snabba belöningarna – extrema ryska förluster, ytterligare en stridsvagn sprängd av Ukraina, donation av en ny ambulans till Charkiv. Möjligen var det allra viktigaste att bloggen tog ställning och, ibland med närmast haveristisk besserwissrighet, målade i tydliga färger. Även om den inte kändes helt balanserad var bloggen moralhöjande, ibland tröstande.

2022, ungefär samtidigt som upptakten till invasionen av Ukraina, påbörjade Wilderäng också sin senaste bokserie, om den militära mångsysslaren Hanna Hjerta. Som en svensk Jason Bourne kryssar hon mellan specialförband och särskilda uppgifter, med Europa under sina fötter som en hemlig karta. Efter att ha bytt identitet flera gånger, mött isbjörnar i norra ishavet, gjort helikopterfärder över Zermatt, träffat Putins älskarinna och fått en släng av covid-19 har hon i nyutkomna ”Krigarhjärta”, den fjärde delen i serien som citeras ovan, hunnit ikapp kriget i Ukraina.

Läsare av bloggen kommer att känna igen sig. Till exempel spinner Wilderäng vidare på händelserna kring beredskapsanpassningen där Sverige, tack vare oväder på Östersjön och det ineffektiva, ryska Sputnik-vaccinet, med en hårsmån räddas från att bli collateral damage i en rysk avledningsmanöver.

Politiskt konspirerande om Nato, inofficiella vapenleveranser och korkade kvällstidningsjournalister: den fiktiva formen tillåter författaren att ta ut svängarna. Men att ödesmättat återberätta redan passerade händelser är motsatsen till nervig realtidsrapportering. Effekten blir samma som i Aaron Sorkins tv-serie ”The Newsroom” som skildrade en nyhetsredaktions arbete sex månader i efterhand. Det vill säga, inte jättespännande och ganska självrättfärdigt eftersom man på förhand vet vem som har rätt och fel.

Även om det är kul med en kvinnlig huvudperson är också den autonoma actionfiguren Hanna Hjerta alltför stereotyp och svårgillad. En cool girl som gillar pizza och öl, kan sin teknik, är positiv till sex och negativ till inkvotering av kvinnor i Försvarsmakten.

Hon liknar romance-genrens män i det att hon existerar utanför socialt konstruerade könsroller, som en önskeprojektion av – i det här fallet – manligt begär. Det skulle därför kunna gå illa när författaren gör våldtäkt och tortyr till en del av bokseriens dramaturgiska kurva. Men jag har i sak ingenting att anmärka på inslaget av sexuella övergrepp, det försvarar sin plats i en berättelse om kriget i Ukraina.  

Problemet med Wilderängs böcker är att de realistiska scenarier som är hela poängen med hans extensiva research utspelar sig i en värld som varken har några trovärdigt skildrade personer eller psykologiska konflikter. Det ligger delvis i genrekonventionen – Wilderäng är öppet inspirerad av den välkänt grunda Kalla kriget-författaren Tom Clancy.

Men i bästa fall kan även spionthrillern, som all annan litteratur, vidga vyerna och visa läsaren något den inte visste förut. Som i den moderna klassikern ”Den lilla trumslagarflickan” från 1984 där John Le Carré helt illusionslöst skildrar den andra stora konflikten i samtiden: mellan Israel och Palestina. Hans underrättelseagenter är avtrubbade och förvirrade, moraliska gränser har upplösts i en grå dimma. Frågan om anständighet och medmänsklighet bränner tröstlöst och angeläget.

Det är litteratur som kompletterar de nyheter som inte går att ta in eftersom den erkänner och behandlar det ogreppbara. Skillnaden är att läsningen erbjuder något som känns psykologiskt sant gentemot konfliktens verkliga människor och därmed också går att stå ut med. 

Även svartvitheten kan förstås ha sin dragningskraft, inte minst denna sommar när Jasplanen dånar över 20 000 badgäster på Tofta strand. Men för att fylla ett vidare litterärt syfte behöver böcker erbjuda något mer än hårt drivna käpphästar, vagt maskerade till fiktion.