Obehagligt när King återvänder till ”Cujo”
Skräckmästaren är som TV 6: Hyfsat hög lägstanivå
Publicerad 05.00
Tematiskt sett bjuder Stephen Kings novellsamling ”Så du vill ha det mörkare” på få överraskningar. Här finns det mesta som kännetecknar vad som måste vara världens mest produktiva författare av genrelitteratur, mötet mellan diskbänksrealism och det övernaturliga, mellan den i grunden goda människan och en yttre ondska.
På senare år har även åldrande kommit att bli ett återkommande tema hos den nu sjuttiosexårige King. Inte minst i trilogin om den pensionerade snuten Bill Hodges. Föga förvånande alltså att merparten av de tolv novellernas huvudpersoner är äldre män. Om de inte är frånskilda är de änkemän och i mer än ett fall har de förlorat ett barn. Vic Trenton i “Skallerormar” är en av dessa ensamma åldringar, den inbitne Kingläsaren känner igen honom från romanen ”Cujo” (1981).
Det har gått drygt fyrtio år sedan händelserna i ”Cujo” utspelade sig, och när vi åter får stifta bekantskap med Vic har han lånat sin väns hus i Florida för att sörja sin bortgångna hustru ifred. “Skallerormar” är bokens enda renodlade skräcknovell och King förvaltar ledigt alla till buds stående klichéer, från hemsökta hus till spökbarn (tvillingar dessutom, en blinkning till den av King så avskydda filmatiseringen av ”The Shining”?) Men han gör det med en sådan finess att resultatet blir riktigt kusligt.
Det har att göra med en känsla för detaljer. För även om ramberättelsen vecklas ut på ett tämligen konventionellt vis kryllar det av oväntade associationer som väcker obehag. Ormbetten som täcker ett barns kropp liknas vid “små flingor av kajennpeppar”. Men när crescendot väl kommer är det så snabbt överstökat att det lämnar en känsla av att vara hoprafsat.
Varför inte skriva ut de drygt 110 sidorna till en roman? Alla pusselbitar finns för för en värdig uppföljare till ”Cujo”, men det är som om King struntat i att sätta den sista på plats. Det är synd, för under upptakten är “Skallerormar” en novell som inte parasiterar på sin föregångare, utan tvärtom bidrar till att dess händelser kan betraktas i ett nytt ljus.
Betydligt mer hejgjuten är den inledande novellen “Två talangfulla jävlar”, som också är bokens bästa. Den berättas från Marks perspektiv, som efter sin fars död söker svar på frågan hur det kom sig att fadern mitt i livet plötsligt började skriva bästsäljande romaner.
Vilket leder in på ytterligare ett tema King ägnat sig åt i såväl essäer som fiktion: kreativitet och skrivandets villkor. I bokens efterord skriver King att han inte vet var hans berättelser kommer ifrån. De dyker upp i hans medvetande, i stort sett färdiga. Den mystik han känner inför sitt eget skapande omsätts i “Två talangfulla jävlar” under ett märkligt möte i Maines skogar som för tankarna till tv-serien ”Arkiv X”.
De övriga novellerna är lite som TV 6 gamla slogan: “Hyfsat hög lägstanivå”. Ofta avslutas de med en not om vilka författare King influerats av under arbetet med dem – John D. MacDonald och Evangeline Walton, liksom mästarna av Southern Gothic – Flannery O’Connor och Cormac McCarthy. Det prestigelösa i att vara helt öppen med sina inspirationskällor är talande för boken i stort. ”Så du vill ha det mörkare” är en solid samling berättelser som varken lämnar en besviken eller riktigt imponerad, skrivna av en författare som inte längre har något att bevisa.
