Seriemord – på seriemördaren
Carl-Michael Edenborg: Den här serieromanen är sjuk
Publicerad 2018-03-08
Ja: det är en fantastisk historia. Snudd på otrolig: en serietecknare får reda på att han varit skolkamrat med en seriemördare.
Tecknaren, ”Derf”, skapar senare en grafisk roman om sitt liv på high school med Jeffrey Dahmer, baserad på egna minnen, samtal med gamla vänner och dokument som FBI-förhör, mördarens föräldrars egna ord och andra intervjuer.
Dahmer greps 1991. Han erkände och dömdes för sjutton mord, som inkluderade nekrofili, kannibalism, och annat smått och gott löpsedelsmaterial.
Klart Derf blev chockad när han fick nyheten. Klart han tjugo år senare skapade Min vän Dahmer, som vunnit jagvetinte hur många priser, översatts till jagvetinte hur många språk, dragit in jagvetinte hur många sköna dollar till sin upphovsman.
Dahmer slogs ihjäl av en schizofren medfånge 1994; jag tror varken seriemördarens eller hans offers släktingar och vänner har fått någon glädje av Derfs insats.
En kritisk läsning av den skickligt tecknade men betydligt sämre skrivna och tyvärr taffligt översatta serieromanen gav mig en helt annan bild än den som priserna, hyllningarna och förlagens pr har framställt:
Derf framställer sig i själva verket omedvetet som en av Dahmers värsta mobbare i high school. Han var ordförande i ”Jeffrey Dahmers fan club”; han startade en insamling för att muta den ensamma, försupna, utstötta 17-åringen till att spela Allan på ett köpcentrum; han ritade mängder av karikatyrer av Dahmer; en hel krets fick sig många goda skratt åt den blivande seriemördaren.
Men vad Derf och hans krets inte kunde tänka sig var att bli Dahmers vänner, fråga honom varför han jämt var full, tipsa föräldrar, lärare, skolpsykologer om mobboffrets avvikelser.
Den här serieromanen är sjuk. Den borde inte heta Min vän Dahmer utan ”Det var inte mitt fel” eftersom syftet uppenbart är att profitera på Dahmer, fortsätta att mobba den döde och samtidigt frånsäga sig allt ansvar.
I varje ruta tecknas Dahmer ur underliga perspektiv, med obehagliga svettdroppar, som ett monster. Och med jämna mellanrum hasplar serietecknaren ur sig fascistiska och sensationalistiska klyschor som:
”[…] den värsta seriemördaren sen Jack the Ripper …”
”Han gjorde sig snart av med de sista resterna av mänsklighet”.
”[…] det var den sista gången han visade medkänsla”.
Derf går så långt som att kalla Dahmers sexualitet ”sjuk” utan att klargöra ifall han syftar på hans homosexualitet eller hans mordiskhet.
Det finns så många bra serietecknare (även om allt för många av dem också tror att de är briljanta manusförfattare), och så mycket inom genren att översätta, publicera, sprida.
Derf Backderf är inte en av dem. Min vän Dahmer är en cynisk mobbningsbok. I sina värsta stunder uttrycker den samma människosyn som Jeffrey Dahmer på hans värsta, mest fruktansvärda platser:
Ingen mänsklighet, ingen medmänsklighet: alla är djur, föremål, kött i rörelse att äta eller ätas av.
Så nej: Derf, du var inte Dahmers vän. Tvärtom: Du var en av de många som gjorde honom till en mördare.
Alla inblandade borde skämmas.