Hellre omöjlig vänskap än en hopplös kärlek
Familjetrauma i botten i Therese Bohmans ”Sanningsberget”
Publicerad 10.16
Sanningsberget
Du som läst Therese Bohmans romaner har säkert vissa förväntningar på ”Sanningsberget”, hennes femte. Du tänker dig precisa skildringar av människors begär och besvikelser i omöjliga kärleksrelationer. Du tror att konst, musik och litteratur kommer att vara viktiga inslag.
Du kommer att bli både bekräftad och besviken.
Huvudpersonen beskriver sitt liv från barndomen till övre medelåldern. Hanna Hallmans tillvaro färgas av att hennes storebror Erik försvinner spårlöst när hon är tio år. Traumat återspeglas under alla faser av liv, under skolgång, ströjobb, kamp för att göra konst, skolor, framgång, familjebildning och skilsmässa.
Hanna är inte överdrivet sympatisk, snarare kantig och humorlös. Händelseförloppet liknar mer det verkliga livet än det påhittade: Bohman retar flera gånger läsarens förväntningar på att exempelvis broderns försvinnande skall klaras upp, bara för att snart spräcka hoppet och låta livet gå vidare.
Om det finns ett budskap är det: saker och ting blir som de blir, det går som det går, man kan inte göra mycket åt det, man får vara glad och tacksam för det lilla. Denna uppgivna livssyn fick mig att tänka på Stanley Kubricks film ”Barry Lyndon”; den skildrar också en halvsympatisk person som det ibland går bra för, ibland dåligt, och han utvecklas inte särskilt under tiden, och så var det med det.
Att Bohman intresserar sig för det litterära hantverkets mindre uppenbara tekniker syns till exempel när hon byter till presens i det sista kapitlet. Men särskilt i hur hon bygger hemliga gångar under texten genom att ladda och upprepa vissa ord. Favoriten verkar vara ”klibbig”, som faktiskt dyker upp redan på första sidan i hennes debutrom ”Den drunknade” (2010).
Klibbigheten grupperas ofta ihop med ord som ”oordnad” och ”passiv”. Tillsammans frammanar de en kaotisk, intimt kroppslig sfär, där slappa behag lika gärna kan framkalla panik.
Mot denna abjektala sfär ställer Bohman ord med motsatt tendens: ”sträv”, ”perfekt” eller ”hård”. När hon gör konst låter sig Hanna slukas av detta stränga arbete. Hon är inte lika förtjust i att ta hand om spädbarn.
De två sfärerna pekar mot två sorters mystik: antingen jagupplösning i tillvarons svettluktande kuddrum och dess ”biologiska, nästan djuriska intimitet”, eller också i konsten, genom hårt arbete i ”strävan efter det perfekta”.
Den starkaste passionen visar romanen när Hanna lägger ut texten om sin romantiska syn på konst. En äkta konstnär förvandlar sig till ett medium för arkaiska, uråldriga krafter, framvällande ur grottor, kopplade till häxeri. Genom konsten kan människor snudda vid det gudomliga, lotsas till mysteriet.
Inte undra på att Hanna föraktar den samtida konstvärlden som värderar fula verk som vill ”berätta något för oss om samtiden, ta socialt ansvar …”
Det är ett ok manifest.
Videokonstnären Sylvia, Hannas mentor förkroppsligar denna konstsyn. Den osentimentala, avskalade skildringen av deras vänskap över generation, sexuell läggning och konstsyn, är romanens mest lysande skildring som jag kommer att minnas: Hellre en omöjlig men vacker vänskap än ännu en hopplös kärleksaffär!
I ”Sanningsberget” lämnas läsaren i ovisshet om hur Hanna nått sina konstnärliga ideal. Dessutom får de mig att undra om Therese Bohman delar dessa ideal. Hennes romaner tyder inte på det. Det finns inga inslag av magisk realism, häxerier eller ej. Therese Bohman är ingen Birgitta Trotzig. Genom anknytningen till den borgerliga litteraturen kring 1900 finns ett släktskap med Christine Falkenland, men utan den suggestiva, erotiska och teologiska dekadens som brinner i hennes prosa.
Återstår att försöka vara glad för det lilla
Bohman skildrar rätt sakligt vår samtid och dess mänskliga relationer. Hon betar av barndom, skola, ströjobb, klassåterträffar, familjebildning, skilsmässa, hemlöshet och framgång. Hon redovisar barndomstrauman och generation, klass, genus, sexuell läggning. Hon strör in tidsmarkörer som läsaren känner igen.
Händelseförloppet är ofta kittlande (ett par av de tidigare romanerna framstår som elaborerade sexfantasier med arketyper som lärare & studenter, läkare & vårdbiträden), men de är aldrig verkligt störande.
Det som utmärker ”Sanningsberget” jämfört med Therese Bohmans fyra tidigare romaner är narrativets uppgivenhet. Det linjära, realistiska berättandet är kvar, men förloppet drivs inte fram av huvudpersonernas begär och illusioner. Konsten och anden saknar agens i livets storm.
Den enskilda människans försök att hitta mening och få kontroll över tillvaron är fåfängliga. För oavsett vad kommer livet bara att fortsätta, över stock och sten, genom motgång och framgång, tills det tar slut. Återstår att försöka vara glad för det lilla.
Därmed placerar jag ”Sanningsberget” på hyllan för borgerlig svensk samtidslitteratur.