Johnny Bode blåste alla som kom i hans väg
Romanen är ännu ett bidrag till gullandet med honom
Publicerad 05.00
Grovt räknat kan man dela in folk i tre kategorier: de som aldrig hört talas om låten ”Runka mig med vita handskar på”, de som kan de bärande raderna i sagda låt och de som kan ställa sig upp och sjunga den inför andra.
Min mamma tillhörde de sistnämnda – frid över hennes minne. Det gör jag med, men jag sjunger inte för vem som helst. Man ska inte kasta pärlor för sippa svin.
Man ska vara av ett särskilt virke för att alls fatta finessen med sånt där, men av ett ännu ädlare material för att älska upphovsmannen, Johnny Bode. Det gör inte jag. Det finns en kult kring honom som jag inte fattar, även om ödet fascinerar.
Senast i raden av berättare är Lena Ebervall och Per E Samuelson med romanen ”Strafflös”. Att författarduon, som har svenska rättsövergrepp som litterärt projekt, skulle gripa sig an denne figur är självklart.
De går kronologiskt fram. Johnny Bode föddes 1912 i Falkenberg och var uppvuxen med en psykiskt sjuk mamma och en burgen morfar. Han var tidvis fosterhemsplacerad och skickades till läroverket i Skara, där han blev förälder vid 15 års ålder. Fem år senare dog hans mor. Styvfadern stod nu ensam med en egocentrisk mytoman, renons på konsekvenstänkande. Att författarna vägrar se det svåra i dennes situation, är smått obegripligt.
Johnny Bode, som är musikalisk, lär redan som ung känna kultureliten. Han komponerar för både Ernst Rolf och Gösta Ekman d.ä, musik till revymaterial om överklasselegans, så som hur bra man kan må i frack. Han rör sig fritt hemma hos familjen Ekman tills han stjäl deras bordssilver. För det är sån Johnny Bode är: han blåser alla som kommer i hans väg.
Efter en rad bedrägerier, stölder, springnotor och obetalda hotellräkningar hamnar Bode bakom skranket. Och nu kommer det stora övergreppet, när han underkastas en rättspsykiatrisk undersökning som ger vid handen att han är fet och feminin – äcklig, helt enkelt. Lika självklart som Ernst Rolf sjöng om hur lätt man kan lägga bort all spleen, lika tidstypiskt omyndigförklarade och tvångssteriliserade man den ”degenererade” unge herr Bode. I närmare ett decennium satt Johnny Bode inlåst på mentalsjukhus, men tack vare frikostiga permissioner kunde han fortsätta spela in sin musik. 1938 var han Sveriges mest spelade kompositör.
Så kommer kriget. Bode uppvaktar Hitler både en och flera gånger. Han skriver in sig som frivillig i Finland, när de krokat arm med Tredje riket. Han blir utkastad därifrån, tillbaka i Sverige kraschar han Karl Gerhards revy genom att sätta sig i publiken iklädd en uniform med hakkors. Han tar sig vidare till Norge för att underhålla Quisling, innan han blir utkastad även därifrån.
”Nazist-Bode” är nu persona non grata i hela kulturbranschen. Men så händer det märkliga, att kommunisternas tidning Ny Dag tar sig an honom, som posterboy för den inhumana fång- och psykvården.
Varför arbetade han för Tredje rikets seger?
Då drar Bode till DDR med nån tanke att han ska rehabiliteras – och blir utslängd. Han tar sig vidare till Wien, där han under pseudonym röner framgång som operettkompositör, men hamnar på nytt i trubbel.
Väl hemma igen komponerar han för både Lapp-Lisa och den första ”Åsa-Nisse”-filmen, men nya stölder, nya lögner, nya kvinnor, nya maniska skov gör att ingen kan ha med honom att göra. Han äter, dricker och sover på andras bekostnad, han ljuger folk fulla, mest för att skryta om sig själv, men också för att bedra sina medmänniskor. På slutet stjäl han från vanligt, strävsamt folk, och han tycks aldrig haft en tanke på att göra rätt för sig.
Till legenden om Johnny Bode hör att han hade en sjudjävla förmåga att ständigt komma tillbaka. 1968 gör han comeback med ”Bordellmammas visor”. Den tidens vänster älskade det sexliberalt skabrösa, särskilt som Bode retades med den pryda borgerligheten. (Det var då det, i dag är det vänstern som går runt med en mamsellaktig uppsyn.)
Jag skummar på ytan, men det gör även Ebervall och Samuelsson. Johnny Bodes liv är ofattbart händelserikt och mytomanin gör det dubbelt intensivt. ”Strafflös” är lite barnsligt gestaltad, i ett rabblande tempo utan tid för eftertanke.
Jag läser, alltmer utmattad över ytterligare ett bidrag till Jonny Bode-gullandet. Han utsattes för – tyvärr ej exempellösa – rättsövergrepp, men han var också en genomgående usel människa, som lurade vänner, kollegor, kärlekar och hyggligt folk som försökte sköta sina jobb. Varför arbetade han för Tredje rikets seger? Även mytomaner kan ha ärliga ambitioner, men i fallet Johnny Bode så blir hakkorset en av alla lustifikationer.
Författarna skriver att Johnny Bode ”saknade någon liten kemisk mutter”. Förmodligen var han bipolär. Denna sjuka och tragiska människa porträtteras mer sammansatt i Bo Sjökvists egensinniga dokumentär ”Ingen tid för kärlek” (2017) och i Kalle Linds gemytligt sakliga podd ”Snedtänkt” (mars 2016), men även de värjer för att göra några djupare repor i pokalen.
Trots alla invändningar uppskattar jag av hela mitt hjärta Lena Ebervall och Per E Samuelson folkbildande ambitioner. ”Strafflös” är inte den bästa volymen i serien, men må de aldrig sluta med detta.