Han visar det smarta med tvekan och tvivel
Boken om ambivalens förtjänar tumme upp
Publicerad 04.30
I en av de mest berömda passagerna från Sylvia Plaths ”Glaskupan” beskriver huvudpersonen hur hon ser sitt liv förgrena sig som ett fikonträd. Längst ut på varje gren dignar en potentiell framtid som en fet frukt: ”Ett fikon var en make och ett lyckligt hem och barn, ett annat fikon var en berömd poet, ett annat fikon var en lysande professor.”
Men trots denna uppsjö av lockande (val)möjligheter känner berättarjaget ingen glädje. Att välja en av frukterna vore ju att välja bort alla de andra. I stället ser hon för sitt inre hur hon sitter kvar på sin gren tills frukterna ruttnar och hon svälter ihjäl.
Trots att analogin inte nämns i ”Till ambivalensens försvar” påminns jag ofta om den under läsningen. Om jag tidigare tänkt att citatet blottar ambivalensens mörkaste avigsida (svält och död) är jag nu beredd att omvärdera: det är ju rädslan för ambivalensen som får berättarjaget att frysa i ett handlingsförlamat tillstånd. I denna skräck är huvudpersonen inte ensam.
I “Till ambivalensens försvar” skildrar litteraturprofessorn och kritikern Sven Anders Johansson en modernitet där gråskalorna fått ge vika till förmån för ett tydlighetsideal.
Boken börjar med det lilla hjälpverbet välja. Johansson citerar ett SVT-inslag där Greta Thunberg berättar att hon som en del av en klimataktion valde att blockera oljetankbilar, varpå reportern meddelar att tingsrätten valde att döma henne till dagsböter. “Valde”, skriver Johansson, understryker förstås att handlingen föregåtts av ett beslut, men ordet skapar också en distans mellan subjektet och handlandet. Aktiviteten har klyvts i två: ett agerande och ett reflekterande. Enligt honom har det senare ledet fått allt mer makt över det förra.
Ur det här perspektivet kan beslutsångest betraktas som en reaktion på ett historiskt predikament: den nyliberala föreställningen att varje individs tillvaro är resultatet av hennes egna val. Häri ligger också Johanssons förklaring till varför den ökade valfriheten inte alls verkar ha resulterat i en ökad känsla av frihet, utan snarare press. För att inte säga ofrihet.
Finns en utväg? Svaret blir, symptomatiskt nog, ja och nej. Sven Anders Johanssons ideal handlar om att hitta ”ett mellanläge att dröja vid”. (Vilket, understryker han, är något helt annat än floskeln ”hålla två tankar i huvudet samtidigt”, vars förespråkare han i ett särskilt underhållande parti går hårt åt.)
Därmed går han på tvärs mot den spridda uppfattningen om ambivalensen som ett symptom som bör övervinnas. Johansson kritiserar – bland annat via Adorno – synen på människan som ett enhetligt jag.
Ibland liknar ”Till ambivalensens försvar” en rafflande brottsutredning där ambivalensens undanträngning utgör själva brottet och nyliberalismen är huvudmisstänkt. Indicierna är övertygande, men stundtals känns anklagelsen slentrianmässig. I en essä där nästan allt ifrågasätts är det märkligt att detta samband inte skärskådas ytterligare.
Boken medger emellertid att beslutsångest förutsätter en förmåga att manövrera sin tillvaro. Och än en gång kommer jag att tänka på ”Glaskupan”. En förutsättning för huvudpersonens vankelmod är förstås en viss mängd frihet – hade boken skrivits femtio år tidigare hade trädet troligtvis bara burit ett eller två fikon (hustru eller hora). Fler möjligheter innebär fler fikon, men också större restprodukter av ambivalens.
När denna restprodukt ska närstuderas är essäformatet svåröverträffat.
Gång på gång låter Johansson skönlitteraturen ge form och konkretion åt filosofins begrepp. Med risk för att hemfalla åt binära tankesätt ger jag resultatet tumme upp.
Sven Anders Johansson är medarbetare på Aftonbladet Kultur. Därför recenseras boken av Essy Klingberg, skribent och redaktör på SvD Kultur. Klingberg fick uppdraget innan Aftonbladet Kultur började med plusbetyg i kritiken, varför detta saknas i denna recension.