Outhärdlig läsning om en flickas självmord
Elinor Torp granskar den dysfunktionella skolmiljön
Publicerad 2024-10-17 05.00
Flickan i korridoren
Journalisten Elinor Torp har skarpare blick än de flesta i skrået, med en förmåga att urskilja vad som pågår i samhällets skuggor. Hon har till exempel sett att bakom den osexiga rubriken ”arbetsmiljöfrågor” döljer sig ofta kriminalitet och exploatering av människor, vilket hon tidigare granskat och skrivit böcker om.
Nu har hon zoomat in på en annan grupp, en som alla säger sig vilja väl men som ändå knappt syns i debatten: de tysta, duktiga flickorna som går under i en dysfunktionell skolmiljö.
I centrum för ”Flickan i korridoren” står Karolina som tog livet av sig när hon var tolv. Elinor Torp har använt allt sitt yrkeskunnande för att kartlägga Karolinas liv och död, från majdagen 2007 då hon föddes och fram till den novemberdag blott tolv år senare då hennes mamma Desi får se sin döda dotters kropp i ett rum på barnakuten.
Däremellan en flickas liv; passionen för K-pop, alla texter hon skrev – alltid på engelska – simningen och simtränaren Elli, som nästan blev som en storasyster. Och så skolan, som var ett problem från start. Stökig, bullrig, tvära kast, brist på struktur. Karolina hade lätt för sig men blev utmattad, satt med hörselkåpor och hoodiens huva uppe. Skar sig. Torp tar oss så nära Karolina att läsningen av första halvan av ”Flickan i korridoren”, fram till det obönhörliga slutet, nästan blir outhärdlig.
I andra halvan av boken är allt för sent för Karolina. Elinor Torp går här på systemet, gör en mängd intervjuer med sakkunniga som kan förklara hur vi hamnat här. Hon har mamma Desis fulla stöd och Desi jobbar dessutom parallellt med att förstå. Vad hade hon missat? Borde Karolina ha fått en npf-utredning? Vad hade skolan kunnat göra? Skolan, vars ledning knappt medverkar i boken, vill helst lägga saken bakom sig. ”Den här flickan har mått dåligt sen i ettan”, kommenterar en lärare – som om det vore en förklaring och inte något som gjorde saken värre.
Här förlorar boken lite av sitt driv och sällar sig till i raden av larmrapporter om hur illa ställt det är med skolan (det kan dock inte larmas nog). Torp tar dock upp en fråga som är klart underrapporterad, om den avvecklade skolhälsovården. Med en ny skollag bröt riksdagen 2011 vårdkedjan från BVC till skolhälsovården som under 60 år gett svenska barn grundläggande vård tills de gått ut skolan. Nu har vi i stället elevhälsa, som det är upp till de enskilda rektorerna att tilldela resurser. Som med allt i den svenska skolan fungerar det väldigt olika, på en del skolor utmärkt, på andra inte alls.
Den enda gången Elinor Torps blick mister lite skärpa är när hon kontrasterar dagens skola mot den på 80-talet, då svensk skola var som bäst. Jo, den var mer jämlik men jag tror att alla vi som gick i den kan vittna om sprickor och fläckar på den idyll Torp beskriver. Men det må vara henne förlåtet – det viktiga är vad hon har att säga om det som sker här och nu.