På avstånd såg allt ut som ett riktigt party
”Minnets labyrint” folkbildar om Libyen men är alltför fladdrig
Publicerad 04.00
Minnets labyrint
Muammar Khadaffi. Honom hade jag nästan glömt. Mannen som styrde Libyen i 40 år, förstatligade landets rika oljetillgångar, ökade välståndet och lanserade sin egen mix av socialism och halvhjärtad islam.
På avstånd såg det kanske ut som ett party alltsammans, med balla kläder, kändisar på besök, en livvakt bestående av enbart kvinnor, ”Khadaffis amasoner” som de kallades i västerländska medier. Bakom fasaden dolde sig dock en vedervärdig diktatur där politiska motståndare kastades i fängelse eller mördades. Landet hade dessutom ett finger med i det mesta av den terror som präglade tidsperioden, som attentatet i Lockerbie 1988.
Journalisten och författaren Wanda Bendjelloul har dock inte glömt, tvärtom. I sin fint folkbildande men formmässigt ofullgångna ”Minnets labyrint” – av förlaget saluförd som en ”dokumentärroman” – återskapar hon en resa hon gjorde till Libyen som 21-åring, 1997. Detta efter att ha blivit inbjuden till ett utbildningsläger om Khadaffis ideologi, av Svensk-libyska vänskapsföreningen.
På plats i Tripoli möts hon av människor från hela världen, främst politiskt intresserade ungdomar på vänsterkanten – socialister, kommunister, autonoma – men här finns också en eller annan högerextremist eller till och med nasse.
Libyen visar sig dock vara allt annat än en socialistisk idealstat. Maten smakar skit, undervisningen är seg och består mest av hjärndöd propaganda, och när tjejerna duschar sitter män och blänger genom små hål i väggarna.
De flesta av deltagarna blir djupt besvikna när de upptäcker att allt bara är ett spel för gallerierna, inte minst Khadaffis förment feministiska inställning. Senare ska det mycket riktigt visa sig att ”Khadaffis amasoner” knappast var där av egen vilja: ”Samme man som hävdat att ha stred för kvinnors rättigheter och kritiserat polygami höll sig med ett harem av frihetsberövad kvinnor.”
Minnet av resan, och boken, föranleds dock av att författarens mor blivit dement. Deras gemensamma historia är på väg att utplånas, och i dotterns rekonstruktionsarbete får resan till Libyen utgöra huvudspåret, i en bok som i övrigt formar sig till ett vidare arbete om minnet och glömskan. Eller till ett collage om man så vill, där omkring en tredjedel av textmassan består av de övriga lägerdeltagarnas minnesbilder.
Det är inte så lyckat tyvärr. De flesta av deltagarna skriver klasser sämre än Bendjelloul, och i stället för polyfoni uppstår en läsarsituation som kanske kan jämföras med att vara förälskad men tvungen att sitta hemma och räkna mattetal. Distraktionen blir övermäktig, och det går inte riktigt att hålla liv i det som försiggår på pappret.
Här eller där kastar sig Bendjelloul ut i essäliknande bråck på temat minne, och dessa passager är bättre eller till och med riktigt bra. Som bäst när texten släpper exempelvis ”Eternal sunshine of the spotless mind” (dagens filmtips?) och ger sig rätt in i sorgen, för att kanske rota fram en gammal medaljong med föräldrarnas porträtt:
”Allt som fanns kvar av min pappa var en spöklik siluett och på andra sidan medaljongen svävade min mammas hårlock ensam i luften där hennes ansikte en gång hade suttit.”
Jag har förstås alls ingenting emot formexperiment, men som helhet framstår ”Minnets labyrint” som alltför fladdrig eller slumpartad. Det ger en lojhet åt uttrycket som inte riktigt gör rättvisa åt det brännande ärende som ändå låter sig urskiljas därinne mellan pärmarna.