Pappans cancer blev närgången skildring
Det är sällan lastbilschaufförer får stå i centrum
Publicerad 03.00
Den globala bokmarknaden har invaderats av en skara poetiska sociologer, glest utspridda över hela världen. De har bytt klass och vill berätta om skuldkänslorna det skapat, på den sjungande prosa de har inom sig. Annie Ernaux är originalet, men Didier Eribon, Édouard Louis, Jessica Au och Patrik Lundberg har alla skrivit texter som varken ryms inom forskningen eller fiktionen. Alternativt: som både är ett slags forskning och fiktion, sanning och lögn.
Kanske handlar detta bokmarknadsfenomen om det som Lyra Ekström Lindbäck beskrev: att autofiktionen erbjuder frihet i en tid när romanläsandet allt oftare reduceras till ett instrument att öka sin empatiska förmåga med.
Visst kan de förekomma som sidekicks som berättar lustiga anekdoter, eller pittoreska inslag när bildningstörstande ynglingar liftar.
De poetiska sociologerna skriver visserligen inkännande om fäder och mödrar, men syftet är att obducera familjen i den gamla klassen och förråda läsarna i den nya. I detta sammanhang lockar autofiktionen genom en liknande form av opålitlighet, den står varken i faktan eller fiktionens tjänst. Oavsett är det en trend som är här för att stanna, vilket brasilianske José Henrique Bortolucis debut ”Det som är mitt” vittnar om.
Bortoluci är en disputerad sociolog som bestämde sig för att dokumentera sin pappas erfarenheter under coronapandemin, när denne låg sjuk i tjocktarmscancer. Didi, som pappan heter, arbetade hela sitt liv som lastbilschaufför. Han skjutsade hippies genom regnskogen, gick på bordeller längs vägarna och såg militärdiktaturen riva upp Amazonas under 70-talet.
På en förtätad prosa – vars vackra rytmik överförts till svenska av Örjan Sjögren – kartlägger Bortoluci en människa som skådat Brasiliens modernisering inifrån. Fördrivningen av ursprungsbefolkningen å ena sidan, arbetare med tegelsäckar att bygga barnrum med å andra sidan.
Under läsningen slås jag av hur sällan lastbilschaufförer står i centrum i litteraturen. Visst kan de förekomma som sidekicks som berättar lustiga anekdoter, eller pittoreska inslag när bildningstörstande ynglingar liftar. Mycket sällan får de berätta om sina egna erfarenheter. Det är vackert när litteraturen ger talarstaven till nya samhällsgrupper.
Bortolucis prosa påminner om det som Roland Barthes kallat ”biografem”. För att motarbeta biografins fixering vid enhetlighet sökte Barthes ett nytt språk. Detaljer, egenheter och tonfall vars särdrag och rörlighet kunde färdas ”utanför en enskild individs öde”, var hans mål. Bortoluci skriver i denna tradition, som mindre pretentiöst (och precist) kan kallas poetiskt associativ.
Fördelen är att stilen kan få en vardaglig utsaga om morgonbestyren att liksom lysa upp ur mörkret. Nackdelen är att rörligheten emellanåt är utmattande – varenda liten detalj blir betydelsebärande och metaforisk. Ett exempel: Didis hus drabbas av översvämning. Det leder Bortolucis tankar till cancern, som också är en form av översvämning: ”materia på fel plats som expanderar frenetiskt”. Cancerns uppstyckande av faderns kropp i olika domäner – urinologens, hjärtspecialistens, cancercellsdomptörens – leder i sin tur tankarna till hur kungliga geografer lade territorier under sin jurisdiktion på kolonialkartan.
Det är vackert så att det förslår – men också förföriskt. Efter ett tag börjar jag längta efter att de floder och berg som Didi kör förbi ska vara … bara floder och berg. Boken framkallar en saknad efter en prosa som, med Wislawa Szymborskas ord, låter läsaren vara ”i en rymd utan retorik och lyrik”. Ibland är det bristen på poesi som gör att vi kan leva tredimensionellt.
”Det som är mitt” är en bok som förtjusar på nästan varenda sida, men lika snabbt som den hänför kommer den glömmas bort.
